Existentialismen

"Att våga är att kasta sig ut på 40 000 famnars djup, att inte våga är att förlora sig själv." Kierkegaard

En sax har vissa bestämda egenskaper, som gör den till en sax; den har essens. Med människan förhåller det sig helt annorlunda. Det är först när människan har levt färdigt, som det går att säga någonting om vem hon var. Människans liv blir som hon väljer att det skall bli. Hur människans liv gestaltar sig beror därför på hennes eget ställningstagande, hennes val.

Den franske filosofen, Jean-Paul Sartre (1905-1980), som är en av existentialismens förgrundsfigurer, har sammanfattat dessa tankar i formeln “Existensen föregår essensen.” Detta är någonting som alla existentialister utgår ifrån. Det finns således, enligt detta synsätt, inget specifikt mänskligt, utan alla människor skapar sitt eget sätt att vara, sitt eget liv.
Enligt existentialismen skiljer sig människan från djur och saker genom att hon existerar. Att existera innebär att kunna förhålla sig till olika handlingssätt och situationer; att kunna välja välja mellan den ena och andra handlingen och se alternativ till den rådande situationen.

KIERKEGAARD - DEN FÖRSTE EXISTENTIALISTEN

Sören Kierkegaard (1813-1855), dansk filosof, anses vara den förste existentialisten, även om det var först senare, efter andra världskriget, som begreppet började användas. Kierkegaard tog avstånd från alla tankar på att människan skulle kunna kartläggas. Det går inte att svara på frågan “Vad innebär det att vara människa?”, eftersom varje människa själv måste ge svaret med sitt eget liv, ansåg Kierkegaard. I centrum för varje människas liv finns valet, då hon bestämmer vad hon vill göra med sitt liv. Människan är helt fri att handskas med sitt liv som hon vill.
En människa kan välja att göra som alla andra människor; hon kan välja att flyta med strömmen. När människan lever så, utan att reflektera och välja självständigt, lever hon oegentligt, ofritt; hon är en massmänniska. Då förlorar hon sin personlighet. Om hon däremot väljer efter eget huvud, är hon en riktig människa; hon är sig själv. Kierkegaard menade att varje människa bör sträva efter att leva egentligt, som en fri människa.

SARTRE OCH OND TRO

Sartre menade att massmänniskans tillvaro genomsyras av ond tro. En människa som präglas av ond tro menar att hennes liv måste vara på ett visst sätt; hon ser inga alternativ till den rådande situationen. Hon gömmer sig bakom konventioner och fasta levnadssätt för att slippa inse att livet blir vad hon själv gör av det; för att slippa den ångest och det ansvar som följer med existensen. Anledningen till att människor, i stället för att välja själva, gör som alla andra, är att valet alltid är förbundet med ångest och ansvar. Det är ofta svårt att välja vad som är riktigt att göra i en viss situation och för att slippa det som är svårt låter man andra välja åt sig. Men det finns alltså ett annat sätt att bli av med ångesten - nämligen att själv välja, att våga “språnget” ut i det okända och uppleva att man är fri.

SARTRE OCH ENSAMHETEN

Enligt Jean-Paul Sartre finns det inte någonting, som kan stödja de val vi gör. Med detta menade han bland annat, att det inte finns någon allmängiltig moral, någon biologisk natur, eller några tankar hos en skapare, som talar om för oss hur vi skall handla. Vi är övergivna. Människan är som en skådespelare, som står på scenen utan manus och måste bestämma sig för vilken roll hon skall spela.

ANDRA EXISTENTIALISTER

Andra viktiga filosofer, som bidragit med existensfilosofiska tankegångar, är Martin Heidegger (1889-1976) och Friedrich Nietzsche (1844-1900).
Nietzsche och Heidegger kan kallas existentialister eftersom de liksom Sartre och Kierkegaard sysselsatte sig med frågan “vad innebär det att vara människa?”. Enligt Nietzsche är det typiskt för människan att hon ständigt försöker förstå sig på världen, d.v.s. förklara hur verkligheten är beskaffad. T.ex. försöker kanske en präst förklara varför vi finns till genom att hänvisa till en gud, som har skapat allting, medan en fysiker kanske hävdar att verkligheten ser ut som den gör för att allting består av energi. På så vis försöker männsikan få kontroll över sin verklighet. Denna egenskap kallar Nietzsche för ‘viljan till makt’. Nietzsche tar avstånd från tanken att det finns någonting som är objektivt ont eller gott, sant eller falskt. Han var precis som många existentialister efter honom, nihilist.
Heideggers filosofiska projekt var bl a att beskriva den mänskliga tillvaron, som han kallade Da-sein. Han konstaterade att människors liv har vissa gemensamma drag, som han kallade existentialer. Bland dessa människans villkor finns bl a människans dödlighet (Sein-zum-Tode). Att vara människa innebär bl a att dö en gång. En riktig människa lever med vissheten om att hon skall dö; hon ser därför sina möjligheter här och nu. En massmänniska däremot bryr sig inte om att hon en gång skall dö och försummar därför att förverkliga sina möjligheter.

FRÅGOR

1. Diskutera följande citat av Kierkegaard: “Att våga är att kasta sig ut på 40 000 famnars djup, att inte våga är att förlora sig själv.”
Vad kan det betyda att kasta sig ut på 40 000 famnars djup, och vad kan det betyda att förlora sig själv?

2. Diskutera följande citat av Sartre: “Människan är fri och det finns ingen mänsklig natur att lita på. /.../ En människa engagerar sig i livet, formar sin egen gestalt, och utanför denna gestalt finns ingenting.”

3 . Hurudan är “massmänniskan” och vad kännetecknar den “riktiga” människan?

4. Vem är ansvarig för vad en människa blir enligt existentialismen?

5. Vad är skillnaden mellan en sak och en människa, enligt existentialismen?

6. Vad anser Sartre om livets mening?

7. Hur kan man rädda sig ur sin existentiella ångest?