Kyrkans band till staten försvagas
Under 1700-talet hade man fortfarande i stort betraktat den kristna tron och den kyrkliga gemenskapen som något som hörde till det vardagliga livet Kyrkorna i olika länder, både lutherska och romerska, var nationella. Kungen betraktades som överhuvud för kyrkan. Påven sågs visserligen i de romersk-katolska länderna som centralbiskopen, men hans verkliga makt slutade vid nationsgränsen. Men kolonialismen och 1800-talets mission gjorde den romerska kyrkan till en världsomspännande kyrka, och detta ökade möjligheterna för en mäktig övernationell organisation.
Den engelska kyrkan kom genom imperialismen att få biskopar och stift runt om i kolonierna. Det, som kom att hålla stiften samman, var den biskopskonferens, som ärkebiskopen kom att sammankalla till i residenset Lambeth i London från år 1867. Bandet till kronan, statsmakten, försvagades därmed.