Romersk katolska kyrkan

 

 

Kyrkan är ofelbar

Romersk katolska kyrkan förmedlar enligt romersk katolsk syn den sanna kristna läran och är i denna egenskap ofelbar.

Påven

Påven är också ofelbar då han som kyrkans synliga huvud, ex cathedra, i sitt ämbete uttalar sig om tron och levernet. Denna ofelbarhetsdogm fastslogs under det första Vatikankonciliet år 1870.

Skriften och traditionen

Källan för tron och läran är skriften och traditionen.

Romersk katolska kyrkan är till sitt väsen Kristi fortsatta inkarnation i värl­den och också en yttre synlig gemenskap, Kristi heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka.

Sakramenten

Genom sakramenten får människa ta emot Guds nåd. Hon blir rättfärdig­gjord.

I nattvarden är Kristi sanna lekamen och blod närvarande i brödets och vi­nets gestalter (transsubstantiationen).  

Boten är nödvändig för förlåtelsen av efter dopet begångna svåra synder.
Smörjelsen skänker styrka åt kropp och själ.

Prästvigningen ger delaktighet i Kristi prästadöme. Prästen representerar Kristus, och kan därför frambära mässoffret, förvalta sakramenten, viga och välsigna.

Övriga sakrament är dopet, konfirmationen, de sjukas smörjelse och äktenskapet. 

Nåd

Människan kan aldrig helt säkert veta om hon omfattas av Guds nåd. För att tillväxa i nåden måste hon följa Guds och kyrkans bud. Guds nåd förmedlas främst genom sakramenten, men också som belöning på grund av de egna förtjänsterna. Så blir människan rättfärdiggjord och får evigt liv.

Hur kyrkan styrs

Påven är Petri efterföljare och Kristi ställföreträdare på jorden och hans pri­mat är därför en gudomlig instiftelse. Vid sin sida i led­ningen av kyrkan har påven kardinalerna, de främsta rådgivarna, och biskops­konferensen, repre­sentanter för biskoparna. Dessa skall stå till påvens förfogande för regelbun­den rådplägning. Kurian(förvaltningsorgan och domstolar) utövar under på­ven kyrkostyrelsen och består av förvaltningen och dom­stolen.

Ärkebiskopen är ledare för kyrkoprovinsen och är därtill utsedd av påven. Biskoparna utnämns av påven och utövar inom sina stift den högsta läro-,
lagstiftnings-, doms- och förvaltnings­myndigheten. Stiften är indelade i dekanat (kontrakt) och leds av en dekan, utsedd av bis­kopen. Dekanatet indelas i församlingar, som leds av en kyrkoherde.

Ordnar och kongregationer är av stor be­tydelse i den romersk katolska kyr­kans liv. Medlemmarna i dessa avlägger an­tingen högtidliga eller enkla löf­ten, som kan vara defini­tiva eller tidsbegränsade.

 

Tron

Tron på Gud, Jesus Kristus och den Helige Ande är trons egent­liga innehåll. Tron på kyrkan, sakramen­ten och ämbetena är medel för att nå frälsningen. 

Tron är inte bara en trygg tillflyktsort. Tron upprättar människan och ger henne mod.

Synd och frälsning

Kristendomen uppfattar verkligheten som historia inriktad mot en större framtid. Gud har gått in i människans konkreta histo­ria, bejakat och frälst den.

Människan har ett behov av frälsning, an­tingen hon är medveten om det eller ej. Evange­liets budskap är ett frihetens rop. Fräls­ningen är det konkreta förverk­ligande av friheten. Män­ni­skan är ofri, därför att hon vill råda över sitt liv. Detta är syndens innersta väsen, bundenheten vid sig själv. Jesus var utan synd. Han var en verkligt fri människa. För fräls­ningen är männi­skan beroende av att möta honom.
Genom Jesu korsdöd får de, som mänskligt sett inte har någon framtid, en framtid.
Bara den, som tror att Gud alltid är större, är öppen för nya insikter och er­farenheter. Thomas av Aquino menade att man snarare kan säga vem Gud inte är, än vem han är. Alltför många teologer har vetat för mycket om Gud. Man har inte hållit fast vid att Gud alltid är större.

 


Humorn

Humorn är en av den kristna trons grun­dläggande uttrycksformer. Humorn är den hållning människan kan inta när hon får vara helt mänsklig och inte låter någon annan än Gud vara Gud och skrattar åt alla andra anspråk på absolut värde och absolut erkännande.