Medeltiden

 

Påvedömet

Sedan det romerska imperiet krossats stegrades Roms andliga betydelse. När inte längre kejsaren fanns i Rom blev påven auktoriteten. I Konstantinopel kom inte påvens auktoritet att godkännas.

Ett särskilt stånd, prästerskapet, hade uppkommit inom kyrkan. Inom detta uppstod en hierarki. Biskopen representerade kyrkan och alla kristna måste underordna sig hans ämbete. Den, som ställde sig utanför denna gemenskap, kunde inte vara kristen. Biskopen såg till att man höll sig till den rätta läran in­om kyrkan. De grövsta synderna var just att avfalla från den rätta tron och att mörda och begå äktenskapsbrott. Genom en botinstitution bestämde bis­kopen om syndaren skulle få tillhöra kyrkan eller ej. I boten ingick ånger bekännelse, bön, fasta och allmosor.

Den politiska makten kom nu att decentraliseras, men kyrkans makt centrali­serades. Biskopen i Rom, som den främste bland biskopar, hävdades redan från mitten av tvåhundratalet genom orden i Matteusevangeliet kap. 16: 18-19 där Jesus säger till Petrus :

"Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skall icke bliva henne övermäktiga."

Petrus ansågs vara Roms förste biskop, och därför blev Roms biskopar på­var. Påve = fader. Påven blev Guds sons ställföreträdare, vicarius filii Dei. Denne hade makt att förlåta synder och pålägga eller upphäva bannlysning d.v.s. uteslutning ur kyrkans gemenskap.

Från Roms sida hävdades också att man hade kristenhetens främsta gravar att vårda. Petrus och Paulus har enligt traditionen dött martyrdöden i Rom.

Man brukar säga att Gregorius den Store(d. 604 ) grundlade påvemakten (Angående påven, Text 13). Under dennes tid lades en stor del av den germanska världen under den ka­tolska kyrkan. Här erkände man då påven som sitt andliga överhuvud.

Gregorius utformade lärorna om boten, mässoffret, skärselden, helgonens förböner och relikernas undergörande kraft. (Relik = kvarleva av heliga perso­ners kroppar eller tillhörigheter.) I mässoffretoffras Kristus på nytt åt Gud, så som det skedde på Golgata. På 1200-talet blev det också en dogm (lärosats) att brödet och vinet i nattvarden förvandlas till Kristi lekamen och blod. (Utseende, lukt och smak förblir oförändrade.) Detta kallas transsubstantiation. Från denna tid räcktes inte längre bägaren med vinet åt lekmän­nen av rädsla att spilla Kristi blod. Det blev då prästens uppgift att å för­samlingens vägnar dricka blodet.

Skärselden var "reningselden" för synder, som man ej hunnit gottgöra i detta livet.
Även munkväsendet organiserades.

Munkväsendet

Det kristna munkväsendet hade uppstått under 200-talet. I början levde dessa världsförsakare som eremiter, men så småningom flyttade man i hop i kloster för gemensamma andakter och kroppsarbete. Munkarna blev föregångare inom jordbruk,  trädgårdsskötsel  och sjukvård. Man var också en bevarare av antikens litteratur.
År 529 grundade Benedikt av Nursia benediktinerorden. Efter honom har de västeuropeiska klostren sina regler om fattigdom, kyskhet och lydnad, bön och arbete. Benediktinerna grundade så småningom kloster på många håll i Europa, bl.a. Allhelgonaklostret i Lund, som anlades på 1000-talet.

Islam

Omkring år 700 inträffar något, som får stor betydelse för utvecklingen i Eu­ropa: islams utbredning. Araberna erövrade Nordafrika. Gränsen i väster gick vid Pyrenéerna, och araberna kom i flera århundraden att vara herrar på Medel­havet. I Öster erövrade de Syrien, Palestina, Egypten och Persien. De fick en betydelsefull ställning i handeln mellan öst och väst.

Muslimernas kultur utvecklades i takt med det materiella välståndet. Många av den hellenistiska kulturens litteraturskatter, översattes nu till arabiska. Här gjorde muslimerna en insats av stor betydelse, då därmed antikens litte­ratur och vetenskap kom att bevaras för eftervärlden.

Araberna gjorde stora vetenskapliga insatser inom matematiken, astrono­min, läkarvetenskapen och geografin.

Kyrkobyggnader

Under 1000-talet byggdes storslagna romanska rundbågekyrkor upp över hela Europa, både landskyrkor och domkyrkor, utsmyckade med fresker (kalkmålningar) och glasmåleri.

Under slutet av 1100-talet började kyrkor i gotisk stil att byggas med himla­strävande valv, kolonner och torn. I Sverige är Lunds domkyrka ett exempel på ett romanskt kyrkobygge och Uppsala domkyrka exempel på ett gotiskt.

Dessa kyrkor var en frukt av flera generationers mödor av  hantverkare, bönder, skickliga yrkesmän och grovarbetare.

Kyrkans politiska anspråk

Kyrkan hade rätt att kräva en särskild skatt, tionde, av folket, d.v.s. en tiondel av inkomsten av all jord, som inte tillhörde kyrkan. Vid medeltidens slut ägde kyrkan en tredjedel av all odlad jord i Europa. I synnerhet biskoparna kom att förfoga över stora områden, ofta givna som län av kungen.

Rikedom vid denna tid bestod i jord. Skatter betalades in natura d.v.s. i form av spannmål, djur osv. Ersättning till tjänstemän och krigare utgick i form av ett län eller skattefrihet. Länet kunde utgöra inkomsterna från några gårdar eller t.ex. bestå av ett landområde. Läntagaren kallades vasall. Vasallen för­säkrade med ed att han skulle bistå länsherren i krig och ha hand om rättskipning och förvaltning. Länsherren å sin sida lovade att skydda och hjälpa vasallen. Vasallens rätt till länet bekräftades genom t.ex. överlämnan­det av en handske, en skriven handling, en lans eller en jordtorva.
Kyrkans stormän hade samma uppgift som de världsliga vasallerna. Mycket mark hade donerats till kyrkan av enskilda personer för att prästerna skulle läsa mässor för avlidna anhöriga.

Minnet av de romerska världsväldet levde länge kvar under medeltiden och från omkring 1050 och i två hundra år framåt pågick en kamp mellan kejsare och påve om att få vara härskare över kristenheten (Investiturstriden, Text 14).

Kejsaren (den tyske kejsaren hade besittningar i Italien och hade låtit utropa sig till tysk-romersk kejsare) måste alltid räkna med att de vasaller han till­satt ville öka sin makt på hans bekostnad. Biskopar och abbotar tillhörde kejsarens vasaller. Det var alltså viktigt för kejsaren att ha hand om utnäm­ningen av dessa. Nu krävde påven, Gregorius VII att alla präster skulle till­sättas av kyrkan och han förbjöd kyrkans män att ta emot ämbeten av världsliga furstar. Han betonade att kejsaren måste vara påven underdånig eftersom denne var kyrkans överhuvud och då kyrkan stod över staten.
Tyskland kom att uppge anspråken på kejsartiteln under senare delen av 1200-talet, då riket försvagats, och påven framstod som segrare. Under senmedeltiden fick de europeiska kungarna större makt genom en ökad penning­hushållning, som medförde  möjligheten att avlöna tjänstemännen istället för att ge dem förläningar. Kungarnas möjlighet att hävda sig gentemot påven ökade därmed.

Kyrkan som kulturspridare

Omkring år 1000-1100 var kyrkan en organisation, som spände över hela Europa.
Latinet var det internationella lärdomsspråket. Präster, lärare, läkare, studen­ter, jurister, affärsmän talade latin. Affärskorrespondens, lagar, läroböcker, skönlitteratur skrevs på latin.  Böcker var mycket sällsynta och de flesta människor var analfabeter. Skulle en handskrift mångfaldigas måste den skrivas av för hand. Kyrkobyggnaden var i stället en stor bilderbok med sina träsniderier, målningar skulpturer och textilier. Med hjälp av detta fick människorna lära sig den bibliska historien och den kristna trosläran.

Under medeltiden såg människorna jorden som universums centrum. Där levde man en kort tid för att sedan komma till himmelen eller helvetet. Människans hela liv, från vaggan till graven, vilade i kyrkans hand. Hantverkar­nas skrån t.ex. var inte bara en social institution, som vår fackförening, det var lika mycket ett religiöst samfund under skydd av ett helgon.

Utbyggnaden av universiteten och utbyggnaden av munkorganisationerna under 11- och 1200-talen bidrog till en kyrklig enhetskultur.

Från denna tid härstammar universiteten i Oxford, Cambridge, Paris, Bologna och Salerno. I Sverige upprättades Uppsala universitet år 1477. Vid kloster och katedraler växte läroanstalter upp. På grund av bristen på böcker bestod undervisningen oftast av högläsning av läraren.

 

Katarer och tiggarordnar

Kättare (Vittnesbörd ur inkvisitionsakt, Text 15) -Katarer (av grek. katharos, ren), var en benämning på sekter av orientaliskt ursprung, som utbredde sig i Västerlandet under 1100-talet. För katarerna stod Guds värld i motsättning till Satans materiella värld. Katarerna krävde att medlemmarna skulle leva i sträng fattigdom och utanför det van­liga politiska, sociala sammanhanget och t.ex. ej göra krigstjänst.

Katarerna hatade också kyrkan, vars gudstjänst, präster och sakrament de helt förkastade. Kyrkan var inte en byggnad av sten, utan de troendes sam­fund, menade de. Katarerna fördömdes av kyrkan, som tillsammans med världsliga makthavare utrotade dem genom tortyr och avrättningar på bål. För detta ändamål kom dominikanorden och inkvisitionen (se nedan) att bli ett redskap.
Ytterligare en sekt var valdensarna, som menade att bibeln på alla områden skulle vara en icke ifrågasatt norm. Människan skulle leva i fattigdom och barmhärtighet. På vissa håll kom också valdensarna att dömas som kättare.

Tiggarordnarna, franciskaner (Solsången, Text 16) (Franciskus av Assisi. Orden instiftades år 1210) och dominikaner (Dominicus. Orden instiftades år 1215), vände sig mot kyrkans stora politiska och ekonomiska makt och överdåd. Munkarna gav sig ut på vandring över hela Europa och predikade i städerna.

Det enda nödvändiga för Franciscusvar var att "följa i Jesu fotspår" i självför­nekelse. Tiggeri upphöjdes till något heligt. Franciscus lär ha hyst stor kärlek till sina medmänniskor och till allt skapat, djur likväl som växter, och hans tacksamhet till Skaparen kommer bland annat fram i "Solsången". Hos sina lärjungar inskärper han glädjen. Franciskanerna skulle vara glada, som "Guds spel­män", vad som än hände dem.

Dominikanerna, (efter spanjoren Dominikus) kom så småningom att leda inkvisitionen mot kättarna. Inkvisitionen spårade upp och bestraffade kätta­re. Genom studier, predikningar och själavård ville dominikanerna hejda av­fallet från den kristna läran. De missionerade också ivrigt.

Norden

m1
Våmbs stenkyrka, Västergötland

Genom kristendomens seger i Norden upprättades en förbindelse till den västeuropeiska kulturvärlden. Länderna blev kyrkoprovinser indelade i stift med en ärkebiskop som överhuvud och biskopar som stiftschefer. Kyrkans män avskildes som ett särskilt stånd, som fick stort politiskt och ekonomiskt inflytande ((Prästens och församlingsbornas skyldigheter, Mission i Sverige, Text 17).

I Sverige döptes enligt traditionen Olov Skötkonung av en engelsk missionär vid namn Sigfrid i Husaby i Västergötland, troligen år 1008. Det var detta landskap som först blev kristnat och Skara blev sätet för en biskop. Sverige fick en egen ärkebiskop i alvastramunken, engelsmannen Stefan år 1164. Se­dan några år hade man också betalat skatt till Rom, den s.k. peters-penningen.

Kristen sed genomträngde under 1200-talet de svenska bygderna. Landskapslagarna förbjöd offer till avgudar och utsättande av nyfödda barn.

Korstågen

m2
Riddare i rustning

Det fanns olika motiv till korstågen.

Påven önskade spela en politisk roll och uppträda som det kristna Västerlandets herre. Han såg nu ett tillfälle till detta genom att uppmana till kamp mot islams välde och genom att befria Palestinas heliga platser.

Germanerna önskade fortsätta sina erövringståg mot nya länder, nu med kristna förtecken. Att taga korset innebar avlat för synderna. En död i strid mot de otrogna öppnade porten till paradiset.

Riddarordnarbildades för att utföra korstågen. Dessa bestod av adelsmän. Genom en kyrklig vigning fick de sin speciella andliga och militära ställning.
Under 1000-talet hade folkmängden i Europa ökat kraftigt, pansarrytteriet hade utvecklats och korstågen framstod som ett äventyr för en undersyssel­satt överklass.
Korstågen kom att pågå i 200 år och de synliga maktpolitiska framgångarna var inga, men de västerländska folken fick nu kontakt med arabernas rika kultur. I riddarnas kärleksdikter träder en livsbejakande inställning till livet fram.
Hamnstäderna blomstrade eftersom de var utskeppningshamnar för kors­tågshärarna och mellanled för handeln på Medelhavet och det europeiska in­landet. Västerlänningarna kom också att påverkas av österlänningarnas um­gängeskonst och sätt att klä sig, och nyorienteringen inom kulturen utmyn­nade så småningom i renässansen.

Korstågen fick också inomkyrkliga efterverkningar. Att ta korset hade inneburit fullständig befrielse från kyrkostraff. Nu kunde man också få avlat genom att istället skänka pengar till korståg eller för att förbättra påvens och kyrkans ekonomi.
Genom kontakterna med de heliga platserna i Palestina ökades reliktron och vidskepelsen.

Thomas av Aquino

I det främsta rummet bland medeltidens teologer står Thomas av Aquino, (Texter av Thomas, Text 18) som levde på 1200-talet. Mycket viktig i Thomas teologi är läran om den gu­domliga nåden. Nåden är en gudomlig kraft, som ingjutes i människan genom sakramenten. Utan nåden kan inte människan bli frälst. Sakramenten är allt­så nödvändiga för frälsningen.

Thomas filosofiska principer är till stor del hämtade från Aristoteles. (Grekisk filosof, 300-t.f.Kr.) Aristoteles´ verk hade under den tidigare me­deltiden varit obeaktade i Västeuropa, men arabiska filosofer hade använt hans filosofi i  sitt tänkande. Det samma hade varit fallet med flera judiska filosofer i Spanien, främst Maimonides (1135-1204).

Där det rådde tät kontakt mellan kristen och islamsk kultur kom den aristoteliska filosofin till de kristna lärdes kännedom och spreds sedan till de nyupprättade universiteten runt om i Europa.

De kristna aristotelikerna hävdade att det var genom människans erfarenheter av världen, som hon kan nå fram till förståelse av Gud och hans skapade verk. Genom iakttagelser av världen och med hjälp av förnuftet, kan hon ordna iakttagelserna och bilda abstrakta begrepp, och på så sätt få kunskap om Guds plan med människan.

Nominalismen

Under medeltiden fanns föreställningen att man genom kunskap om skapel­sen kan man nå fram till en viss kunskap om Gud. Genom vår iakttagelse av världen och med hjälp av förnuftet kan människan sammanfatta och ordna iakttagelserna och bilda abstrakta begrepp för att på så sätt få kunskap om Guds plan med människan i världen. Med hjälp av förnuftet kan hon också få fram de regler som måste gälla i samhället för att det skall kunna fungera harmoniskt och rättvist. Bibeln berättar om den verklighet människan lever i och de villkor som gäller. Men under 1100- och 1200-talet växer den filosofiska tanken fram att man inte kan uppställa allmänbegrepp, lagar och principer. Detta tankesätt kallas nominalism. Människan har inte någon möjlighet att få reda på Guds vilja med hjälp av förståndet, och därför har hon ingen annan möjlighet än att följa de bud som Gud uppenbarat i Skriften. Bibeltexten informerar  människan om hur hon skall leva. Vägen till att få veta vad man skall tro går då genom bibelstudier. Bibeln ger också information om den del av verkligheten, som man annars inte kan veta något om. Bibeln blev den en­da auktoriteten. För Occam ( lärare i Oxford, d.1349) var innebörden av tro att tro på bibeln sanningar. Man utvecklade också en lära om bibelns inspi­ration: vad som står skrivet i bibeln har kommit direkt från Gud till de bib­liska författarna.

Människan blir beroende av en text.

Syftet med att bevisa förnuftets begränsning var att bevisa trons nödvändig­het.

Kris - digerdöden - antisemitism  

Under 1300-talet härjade digerdöden i Europa. Minst en tredjedel av Västeu­ropas invånare blev dess offer. Missväxt förekom ofta. Kanske beroende på en klimatförsämring och utsugning av jordarna.

100-års-kriget härjade mellan Frankrike och England, städer och byar brän­des och soldater slaktade djuren och trampade ner åkrarna.

Tiggarskaror drog fram, och de flesta människor var glada om de kunde hålla svälten från dörren.

Judarna, som under den romerska ockupationen bosatt sig i Europa, räknades inte som medborgare i sina hemortsländer. Misstänksamheten mot de främmande trosbekännarna ledde ibland till svåra förföljelser. I tider av nöd och oro dök antisemitismen upp. Judarna anklagades för att ha orsakat pes­ten, och i Tyskland dödades tusentals av dem . Många flydde då till Polen och Litauen.

Mystikerna

Mystikerna hävdade att människan äger en gnista av Guds väsen, som för­dunklas av vårt förnuft. Genom en andlig disciplin kan hon få uppleva en förening med Gud. De mystiska upplevelserna rör sig ofta om extatiska upplevelser och visioner. Tre medeltida kvinnliga mystiker var Birgitta av Vadstena (Texter av och om Birgitta, Text 19)  (d. 1373 ), Katarina av Siena (d. 1380 ) och Jeanne d´Àrc (d. 1431 ).

Dessa tre framstående kvinnor  kände sig kallade att ingripa i historien. De två första uppmanade bland annat påven att flytta tillbaka till Rom. Påven bodde under en tid i Avignon, och hans makt var då starkt reducerad till för­del för den franske kungen. Jeanne d´Àrc ingrep i det fransk-engelska kriget och kom att brännas som häxa efter en lång rättegång.

Birgitta var dotter till en av Sveriges högst uppsatta män. Hon blev mor till åtta barn och var också tidvis hovdam hos kung Magnus Eriksson och drottning Blanka. Hon företog pilgrimsresor till olika vallfartsorter i Europa. Hon hade redan i unga år haft visioner då hon sett Kristus och jungfru Ma­ria. Efter makens död kom uppenbarelserna tätare, och för att få påvens godkännande av planerna på ett kloster i Vadstena kom hon till Rom år 1350. Denna stad var då svårt härjad av en jordbävning och digerdöden. Här stannade hon livet ut. Hennes klosterregel hade stadsfästs, och hennes kvarlevor kom att föras till Vadstena.

Birgittas uppenbarelser är av blandad karaktär. De innehåller böner, lyrik, rent politiska budskap och skakande syner.

Mystikern, men också predikanten och författaren Thomas a Kempis,skrev boken Om Kristi efterföljelse, som har blivit en av kristenhetens mest lästa böcker.

Djävulstron

Under 1400-talet stegrades djävulstron. Djävulen, i manlig eller kvinnlig ge­stalt, förförde människor, hade egen liturgi osv. Mot slutet av 1400-talet an­tog häxtron en nästan epidemisk karaktär. Häxeri straffades med döden eller i mindre allvarliga fall med t.ex. konfiskation av egendom. Basen för de religiösa före­ställningarna rubbades från mitten av 1600-talet genom framväxten av naturvetenskaperna.

Avlat

( Avlat, Text 20) innebar att en person slapp den botgöring, som han hade blivit ålagd att göra sedan han ångrat och biktat sina synder. Syndaförlåtelse kunde nu köpas för pengar. Från mitten av 1300-talet utfärdade påven avlatsbrev mot särskild taxa. Genom dessa brev lindrades straffen i skärselden. I skärselden renades människan från de brott hon inte hade hunnit gottgöra här i livet. Även för redan avlidna kunde man köpa avlatsbrev.

Donationer till kyrkan ökade, liksom antalet själamässor. Allt för att förkorta tiden i skärselden.

Denna tids påvar bedrev storpolitik och deltog i furstligt sällskapsliv. Till detta behövdes pengar.

Renässanspåvarnas omätliga penningbehov medförde att avlaten bredde ut sig i omfattning. Behovet av religiösa prestationer uppmuntrades av påvarna, t.ex. pilgrimsresor till Jerusalem och till den helige Franciskus födelsestad Assisi. 
Kritik mot avlaten hade riktats mot påvedömet från humanistiskt och re-form-katolskt håll.

Även bland furstar, adel och borgerskap var man missnöjd med att det med religiösa medel drogs pengar ur  folket. Dessa pengar sändes till Rom bl.a. för att bygga Peterskyrkan.

Humanismen

Under 1400-talet växer också en rörelse fram, som man brukar beteckna som humanismen. Denna kulturströmning började intressera sig för människan för hennes egen skull, och inte som hon borde vara för att accepteras av kyr­kan. En världslig kultur växte alltså fram vid sidan om den kyrkliga. Ett ka­rakteristiskt drag var intresset för den antika litteraturen. Det blev en renäs­sans, en pånyttfödelse av denna. Under renässansen skedde stora framsteg inom konsten, vetenskapen och skönlitteraturen.
Boktryckarkonsten som uppfanns i Tyskland, spreds snabbt över Europa och började användas i religiös och politisk propaganda.

Det humanistiska intresset inverkade också på utforskningen av världen.

Världen vidgas

m3

Den kunskap de medeltida lärde hade om jordens länder inskränkte sig till Europa, Nordafrika och området kring handelsvägarna genom Mindre Asien, Persien, Indien och Kina. Genom sjöfararnationerna Portugal och Spanien vidgades nu världen. Man fick  kunskap om hela jordklotet, dess folk och utsträckning.
Humanisten Copernicus återupprättade den antika tanken , som varit helt bortglömd, att solen var universums medelpunkt. Den medeltida uppfatt­ningen hade varit att jorden var universums mitt. Dock höll Copernicus fort­farande fast vid att universum var begränsat av en klotformig fixstjärnesfär.

Den italienske dominikanmunken Giordano Bruno (1546-1600) tog nästa steg, då han hävdade att universum var oändligt. Han hävdade att Gud var oändlig, och att Gud och världen var identiska (panteism). Han fängslades  av inkvisitionen och blev så småningom bränd på bål.

Med hjälp av det då nyligen uppfunna teleskopet gjorde den italienske fysikern Galilei upptäckten att jorden i stort var lik övriga himlakroppar och att den rörde sig kring solen och alltså inte var universums centrum. Också Gali­lei ställdes inför inkvisitionsdomstolen, där han för att rädda sitt liv fick avsvärja sig sina åsikter.

 

Nationalstaterna

De ekonomiska intressena kom i förgrunden. Ett starkare borgerskap bildades. Ur denna samhällsklass kom många av tidens lärde. Städerna dominerades av börsbyggnader, magasin, torg och hamnanläggningar.

I norra Europa växte nationalstaterna fram under medeltidens senare del. Dessa hade en befolkning, som i stort sett talade samma språk och hade en furstemakt, förvaltning och rättskipning, som kunde hålla splittringstenden­ser i schack. Över hela Europa reste sig bondeskaror till uppror för att frigöra sig från kungars och adelsförtryck. Men även om dessa uppror ibland såg hotande ut, slogs de alltid ner.
Adeln levde på stora gods, klädde sig i pälsverk, praktfulla kläder och ägnade sig åt studier. Man hade också inflytande över rikets styrelse.

Angrepp mot påvemakten

Påvens och den romersk-katolska kyrkans inflytande började ifrågasättas. Detta berodde bl.a. på kyrkans ekonomiska anspråk, påvestolens rikt flödan­de inkomster, och dess inblandning i politiken. Dessutom ifrågasatte man det påvliga enväldet, och menade istället att makten över kyrkan borde utövas av ett kyrkomöte.
John Wycliffe i England gick till skarpa angrepp mot påvedömet, biskopar­nas maktlystnad och klostrens rikedomar. Wycliffes läror nådde kontinenten och Johan Husi Böhmen. Hus´ rörelse hade också nationella och sociala in­slag. Han blev bränd som kättare år 1415.

I kampen mot påvedömets förfall deltog Savonarola, prior i ett kloster i Flo­rens. Han predikade allvarlig botgöring. Savonarola kom att brännas på bål.

I de nordeuropeiska nationalstaterna var kristendom något, som var en del av det vanliga vardagliga livet. En verklighet, som alla människor var indragna i, då de var skapade och älskade av Gud. Den kristna tron måste därför inte vara bunden till kyrkan som en institution, som representerade Gud vilja. I dessa länder kom man nu att göra upp med påvekyrkan, eftersom den hotade den folkliga självbestämmanderätten. Man ville vara fria från "främmande herrar", dit även påven hörde.

I Sverige ville Sten Sture d. y. öka sitt politiska inflytande och bryta kyrkans privilegierade ställning. Han kom då i konflikt med ärkebiskop Gustav Trolle. Trolle stöddes av den danske kung Kristian II. Sverige belades med interdikt (bannlysning av ett land). I krigståget mot Sverige 1519 - 20 segrade kung Kristian och kröntes till kung i Stockholm. Stureanhängarna förklarades
skyldiga till kätterska handlingar och avrättades. Detta brukar kallas Stockholms blodbad (Ur Olaus Petri En swensk cröneka, Text 21). Överlevande motståndsmän, bland dem, Gustav Eriksson Vasa, lyckades förmå landet till uppror mot "tyrannen". Med hjälp av Lybeck, som fruktade Kristians handelspolitiska planer, kunde snart Gustav Vasa väljas till Sveriges kung.