Kristendom och hellenism

Romarriket

2
Roms äldsta bevarade bro

De landområden, som under antiken beboddes av hellener, d.v.s. greker, kallades Hellas, och hellenism är namnet på den kultur, som uppkom genom kon­takten mellan grekisk filosofi och österländska religioner. Denna kontakt äg­de rum i det världsrike, som hade grundats av Alexander den Store (d. 322 f.Kr.).

För två tusen år sedan dominerades Medelhavsvärlden av den hellenistiska kulturen. Politiskt centrum var Rom, vars rike sträckte sig från Atlanten i väster till Eufrat i öster. I norr gick gränsen i norra England samt utefter Rehn och Donau, inklusive sydvästra Tyskland och Dacien d.v.s. Ru­mänien. I söder var hela Nordafrikanska kustlandet införlivat. Utefter gränserna låg fasta befästningar varur  städer sedan vuxit fram, t.ex. York i England, Köln och Wien på kontinenten. Stensatta vägar förband provinshuvudstäderna med Rom. Rom var världens huvudstad med torg, teatrar, bibliotek, badanläggningar m.m.

Romarriket rymde vid denna tid en mängd olika religionsformer, och var i detta avseende mer splittrat än det nuvarande Europa. Många olika mysteriereligioner levde sida vid sida med kejsardyrkan och polyteistiska (polyteism: tron att det finns många gudar) folkreligioner, som var uppblandade med högt utvecklade religiöst-filosofiska system. Kärnan i mysteriereligionerna var att man tänkte sig att man genom extas kunde uppleva en förening med det gudomliga. I denna miljö växte kristendomen fram, för under kejsar Augustus tid föddes Jesus i staden Betlehem.

Jesus

Under Jesu (Centrala bibelställen om Jesu liv och verksamhet Text 1) levnad var man mycket oklar om vem han egentligen var. Där­emot hade många klart för sig att han levde i kärlek och solidaritet med sina medmänniskor, även med sådana som var föraktade och utstötta.

Jesus kallades inte "präst" och i Nya testamentet talas det inte om att utskilja vissa människor från andra genom handpåläggning vid en speciell vigningsrit så som man gör med våra dagars präster.

För Jesus fanns inte heller några speciella platser och ceremonier där Gud skulle lydas och äras. Däremot skulle man göra gott mot sin medmänniska. På det sättet tjänade man Gud. "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta, som är mina bröder, det har ni gjort för mig." (Matt.25:40 )

Jesu verksamhet efter dopet i Jordan genom Johannes döparen, består till stor del av botande av sjuka, förkunnelse om himmelriket för hungrande och fat­tiga och utdelandet av syndernas förlåtelse. Han spred glädje och hopp, men också obehag hos vissa, som kände sig träffade av hans ord, och oro för vad han kunde mena.
Jesus lämnade ingen skriven text efter sig. Han skrev endast i sand.

Jesus befriade inte det judiska folket från den romerska ockupationsmakten. Därför blev han heller inte mottagen av judarna som Messias.

5

Hos det judiska folket fanns tanken att Messias skulle komma ur kung Davids släkt. Kung David hade varit den störste av Israels konungar. Messias, den smorde, var en titel, som användes om konungen. Genom smörjelsen fick han gudomlig ande och kraft att slå ned fiender, och vishet att leda folket. Den kommande Messias, av Davids släkt, skulle upprätta ett rike av rätt och rättfärdighet. Israels folk hade uppfattningen att Gud var med folket i deras liv och att folket skulle komma att återupprättas och befrias från förtryck.

För de kristna var Jesus Messias-Kristus och detta var nog en starkt bidra­gande orsak till förföljelserna mot dem  från de romerska kejsarnas sida.

 

Det kristna budskapet

Aposteln Paulus ( Saul på väg till Damaskus. Saul i Damaskus. Text 2) förde ut det kristna budskapet i Medelhavsvärlden, och skrev brev till sina församlingar. Till t.ex. församlingen i Korint i Grekland skrev han två brev. Det mest kända avsnittet i breven är "Kärlekens höga visa""Kärlekens höga visa" (Text 3).
Ett annat brev är brevet till romarna (Rättfärdiggörelse genom tro Text 4), där Paulus inskärper grundtanken i kristendo­men, att människan är älskad av Gud, och kan inte och behöver inte göra något för att bli älskad av Gud. Människan är älskad av Gud, inte på grund av sina egna förtjänster, utan av nåd. Nåd heter på latin gratia, vårt gratis.

Det kristna budskapet gäller alla

Det kristna budskapet riktade sig till alla folkslag. I första hand mottogs kristendomen av slavarna, de undertryckta och kuvade folkslagen och det väldiga proletariat (egendomslösa arbetstagare), som levde en bekymmersam tillvaro i Rom och andra större städer i riket.
Människorna i Romarriket tillhörde, som nämnts, många olika religioner och sekter. Alla hade de sina särskilda tempel och mötestillfällen. Detta hade en segregerande effekt, dvs människor blev skilda från varandra. Det budskap, som kristendomen förde ut, sade däremot att det var Guds skapade värld som var helig.Heligheten fanns i det vardagliga liv, som levdes av alla. Gud behövde alltså inte sökas i tempel.

Ekklesia

Kristendomen var under lång tid en underjordisk rörelse, och tidvis utbröt svåra förföljelser. För de kristna var det Kristus, som var Herren och Frälsa­ren, ej kejsaren. De, som dog för sin kristna tro, kallades martyrer (vittnen).

När man i den tidiga kyrkan, urkyrkan, talade om kyrka sade man ekklesia. Så kallades de grekiska städernas styrande grupp, som bestod av män. Det motsvarade ungefär vårt kommunfullmäktige. Urkyrkan började att använda detta ord, ekklesia, men gav det ett nytt innehåll.    

Till ekklesian, kyrkan, hörde inte bara män, utan också kvinnor, barn, slavar och fria. Man menade att det var en gemenskap, som omfattade hela skapel­sen.

Något speciellt levnadssätt för att höra till kyrkan krävdes inte, utan alla hörde dit.
De första kristna kallade inte sig själva för "kristna". Detta var ett ord som andra människor använde om dem. De samlades inte heller till gudstjänster med speciella ritualer. Man delade mat med varandra, samtalade och läste t.ex. upp meddelanden från apostlarna. Det var en fortsättning på den mål­tidsgemenskap, som Jesus hade haft med sina lärjungar. Ofta hade man säkert ganska trevligt. Dessa sammankomster kom dock att påverkas av de grekiska mysteriereligionerna och utvecklades allt mer åt att bli kult.(Kult är dyrkan av en gud där texter, offerhandlingar och böner förekommer.)

Man kan fråga sig varför inte Betlehem blev religiöst centrum för kristendo­men, då ju Jesus var född där. Ett svar på detta kan vara: Eftersom man ansåg att det kristna budskapet omfattade alla människor blev Rom centrum för den kristna förkunnelsen. Rom var ju den då kända världens centrum.

Paulus och andra, som förkunnade kristendomen, använde den tidens  begrepp och föreställningar, vilket var den hellenistiska världens sätt att tänka och formulera sig. Risken var därmed stor att kristendomen skulle omformas och sugas upp och därmed förlora sitt speciella budskap.

Gnosticismen

I den hellenistiska världen förekom många olika religioner och sekter. En del av sekterna brukar man kalla för gnostiska (av grek. gnosis = kunskap) beroende på att de betonar det mänskliga vetandet och kunskapen. De gnostiska sekterna hade egna texter. I en gnostisk sekt blev man medlem. Därför var inte den gnostiska gemenska­pen allmänmänsklig, d.v.s. alla hörde inte självklart dit.

De gnostiska texterna innehöll följande tankar:
- målet för människan är att befrias, komma ifrån den jordiska, materiella världen
- lösningarna på livets problem kan inte ses i detta jordiska livet,
- den föränderliga materiella världen är ond, och därför också skapad av en ond gud,
- den intellektuella delen av livet är överlägset det kroppsliga.
- det värdefulla är människans själ, som är oföränderlig, gudomlig och odödlig.
- andens, själens, befrielse från materien är huvudmålet.

Destruktionen - det onda

I de berättelser, som fanns om världens ska­pelse, kom världen till under skapargudens kamp mot kaosmakterna. Kaosmakterna representerade det onda. Bibeln däremot nämner inga fiender före Gud, bara mörker och djup. Fiendens, det ondas, väsen är förstörelse, de­struktion, och fanns därför inte till före skapelsen. Varför destruktionen finns, har vi människor ingen förklaring till. Gud är kärleken, den som ständigt skapar nytt liv. Samtidigt finns destruktionen, den onda makten, som förstör, bryter ner det skapade. Det är alla medvetna om genom t.ex. naturkatastrofer, sjukdomar och död. Detta onda, som drabbar oss, har vi ingen förklaring till. Det onda finns också inom människan. Det visar sig genom att människor gör handlingar, som får onda följder. Om människan missbrukar naturen så slår det tillbaka på henne själv. Om hon t.ex. rovfiskar haven så tar fisken slut, med svält som följd. Om hon förgiftar naturen, så kommer giftet in i vår näringskedja. Man kan ge många exempel på vad som kan drabba människan och den övriga skapelsen.

Paulus visar på problemet att det onda är ofrånkomligt, när han säger i brevet till romarna, Ro­m 7:15:"Jag förstår inte mitt sätt att handla, det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr det gör jag."

Motsatsen till Guds nåd och barmhärtighet är när människan tror att hon inte behöver dela sitt liv med andra på jorden. Hon sviker sitt uppdrag att leva i gemenskap med sin medmänniska. I stället för att odla jordens trädgård och njuta dess frukter och råda över djuren, sviker hon. Jesus säger enligt evangeliet: "Jag ber inte att Du skall taga dem bort ur världen, utan att Du skall bevara dem från det onda." Det onda frestar människan att vända ryggen åt världen, åt medmänniskan, åt skapelsen. Det onda finns med i allt mänskligt liv.

När människan bryter mot något av de tio buden, t.ex. "Du skall inte stjäla",  begår hon ett brott mot sin medmänniska. Men när Jesus möter människor, som uppenbart bryter mot något av de tio buden, riktar han inga anklagelser mot dem. Detta gäller t.ex. äktenskapsbryterskan och Sackeus, publikanen, som hade blivit rik på andras bekostnad. Till äktenskapsbryterskan säger han: "Inte heller jag dömer dig. Gå och synda inte härefter." Sackeus ångrar, efter Jesu besök hos honom, sitt tidigare liv och vill ge bort hälften av sina ägodelar.

Däremot går Jesus till våldsamt angrepp mot fariséerna.

På Jesu tid var fariséerna det viktigaste partiet inom judendomen. Fariséerna menade att de kunde uppfylla Guds vilja genom att ha regler, bud och förbud för alla tänkbara situationer i livet. Fariseismen var moralistisk. Goda gär­ningar var meriter inför Gud. Genom att uppfylla lagen fick man ett bra för­hållande till Gud.

Jesu syn på förhållandet till Gud och det mänskliga handlandet är helt motsatsen till den fariseiska. Han anklagar fariséerna för att binda ihop tunga bördor och lägga dem på människors skuldror och för att själva inte vilja röra ett finger för att flytta dem. De "silar mygg och sväljer kameler." Han ankla­gar dem också för att vilja sitta främst i synagogorna och för att vilja bli hälsade på på torgen och för att de gärna sitter på de främsta platserna vid gästabuden.

Trots sin lagfromhet utestänger de de mest behövande människorna från gemenskapen och följer alltså inte budet om kärleken till nästan. Jesus berättar följande liknelse: " Två män gick upp i helgedomen för att bedja; den ene var en farisé och den andre en publikan. Fariséen trädde fram och bad så för sig själv: "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är såsom andra människor, rövare, orättrådiga, äktenskapsbrytare, ej heller såsom denne publikan. Jag fastar två gånger i veckan; jag giver tionde av allt vad jag förvärvar" Men publikanen stod långt borta och ville inte ens lyfta sina ögon upp mot himmelen, utan slog sig för sitt bröst och sade: "Gud misskunda dig över mig syndare." Jag säger eder: Denne gick hem igen rättfärdig mer än den andre. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, men den som ödmju­kar sig, han skall bliva upphöjd."

Fariséerna menar sig  vara rättfärdiga genom sina egna handlingar, då de var övertygade om att de kunde uppfylla Guds bud och därmed vara helt och hållet goda. På samma sätt handlar de två första människorna i lustgården. De tror att de ökar sitt eget värde genom en handling. Men ormen lurar dem då den säger att om de äter av frukten från trädet i lustgården skall de bli som Gud. Men detta är de  redan. Människan är ju skapad till Guds avbild.

Det fundamentalt onda, som finns med i allt mänskligt liv, brukar man i för­hållandet till Gud kalla synd. Enligt evangelierna kan inte människan själv bli av med synden och få ett gott förhållande till Gud. Gud ger människan nåd. Om man vill komma in i himmelriket, skall man bli som ett barn, säger Jesus i Matteusevangeliet. Ett barn tar kärleken som något självklart givet. Den behöver man inte anstränga sig för att få.

Evangelium - Nåd

Enligt kristen tro älskar inte Gud människan på grund av att hon accepterar innehållet i en text, bibeltexten, utan kärleken ges henne i den värld där hon lever, d.v.s. i den av Gud skapade verkligheten.

Människan är skapad till Guds avbild. Hon är skapad av Gud - älskad av Gud. Hon behöver inte göra något för att bli älskad av Gud. Människan är älskad av Gud sådan hon är, med alla sina brister. Evangelium betyder allt­så att Guds kärlek finns i den värld där ofred, orättvisa och död finns.

Det liv människan lever har hon fått av Gud och det är därför något heligt. Hon skall därför inte söka livets mening någon annanstans, t.ex. i ett liv ef­ter detta. I den hellenistiska världen, där kristendomen växte fram, var den skapade världen något lågt och syndigt, och den himmelska världen något helt skilt från livet på jorden. Den gudomliga världen var något människan skulle sträva efter att uppnå, medan det kristna evangeliet säger att Gud är den som ger kärlek, är kärlek.

Berättelsen om Jesu liv och död på korset berättar om att människan är be­friad från synden, av nåd. Människan, blir befriad från syndens konsekvens, döden, till liv, gratis, utan motprestation. Endast den skyldige, den som är syndig inför Gud, kan få nåd. Alla är skyldiga - får nåd. Sådan är Gud kär­lek. Nåd heter på latin gratia, vårt gratis. Detta är evangeliets innebörd.

 

Jakob - människan, som får förlåtelse

I första Mosebok finns berättelsen om Jakob. Jakob var omoralisk. Hans handlande var ett brott mot mänsklig moral. Han lu­rade nämligen till sig förstfödslorätten från sin broder Esau. Genom detta svek blev Jakob stamfader för Israels folk.

Jakob är en av patriarkerna, stamfader, folkledare, men också en bedragare.
Vid Jabboks vad brottas Jakob med en okänd man (Jakobs svek och Jakobs kamp med Gud. Text 10). Varför, med vem?   Det visar sig att Jakob har brottats med Gud. Han får Guds välsignelse och sitt nya namn Israel. "Den som har brottats med Gud." Jakob har inte gjort sig förtjänt av Guds välsignelse-förlåtelse, men får den.

Så fungerar människors liv, enligt kristen tro. Att vara människa är att komma till korta, misslyckas. Man får livet gratis, av nåd.

Även ateisten lever av Guds gåvor, dock utan att veta om det, eftersom Gud ger sina gåvor både i naturen och genom människors arbete.

Historien börjar då Gud skapade världen

Det antika och hellenistiska tänkandet föreställde sig inte att de historiska händelserna ledde i riktning mot bestämda mål. En utbredd tanke i den helle­nistiska världen är istället att historien är ett kretslopp. Man talade om stora världsår, då allt återvänder till samma tillstånd varifrån det har utgått. Man såg ingen mening i tillvaron, utlovade ingen framtid, som skulle ge svar på livets frågor och gåtor.
För juden började historien däremot då Gud skapade världen.
Gamla testamentets berättelse om skapelsen hade tillkommit under det ju­diska folkets fångenskap i Babylonien under 500-talet f.Kr. Man hade depor­terats dit av erövrarna, stormakten. Den judiska historien och kulturen riske­rade nu att utplånas. Då skrev judarna ner sin historia om hur Gud skapade himmel och jord (Skapelseberättelser. Syndafallet. Kain och Abel. Text 5).
I första Mosebokens första kapitel berättas att inte förrän på fjär­de dagen  skapades solen av Gud. Men ljuset, som gav upp­hov till nytt liv, lyste redan första dagen.

7

Solen var de babylo­niska makthavarnas gudomlighet och sym­bolen för kunga-makten. Denna sol hade skapats av den Gud, som judarna sade var den ende guden.
I stället för att se livet som ett cykliskt skeende berättade det judiska folket sin historia, ett historiskt skeende, där Gud är med.
Bibelns berättelser handlar om det jordiska, materiella livet, t.ex. att ett förslavat folk blir befriat från sin  fångenskap i Egypten .

 


9
Egyptisk pyramid

Bibelns berättelser handlar också om de viktiga Tio budorden, som man fått av Gud. Buden är till för att skydda den svage, och handlar om den verklighet, som männi­skor delar med varandra. Gud vill skydda den svaga människan från att bli utnyttjad av den starkare, befria från förtryck. Det gäller också sabbatsbudet om att helga vilodagen. Israels folk påminns här om sin befrielse ur Egypten (Gud kallar Mose. Text 6), om upprättelsen ur slaveriet. Nu behöver de inte vara slavar längre och arbeta alla dagar i veckan. Nu får man vila. Bibeln talar om en Gud, som ingriper i människans historia och som handlar genom profeter och andra utvalda personer, och då framför allt genom Jesus från Nasaret.
 11

Inkarnationen

Johannesevangeliet inleds med "I begynnelsen var Ordet (Johannesprologen. Text 7), och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. /.../och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss"...

Ordet visar sig i en historisk person, d.v.s. Gud blir människa i Jesus. Detta brukar kallas inkarnationen. Ordet är Kristus, den grekiska formen för Mes­sias. Inkarnationen visar att Gud är med människan i det jordiska. Männi­skan är skapad till att leva i en verklighet, som är historisk och  materiell. Hon är skapad av Gud  till att leva ett gott liv på en god jord i harmoni med övriga skapelsen. Meningen med detta livet ligger alltså inte någonstans bortom den jordiska, kroppsliga, historiska verkligheten.

Kropp och själ

Det är en grekisk, hellenistisk, tanke att skilja på kropp och själ. Detta synsätt är inte bibliskt. Det råder ingen som helst motsättning mellan kropp och själ. För israeleliterna utgör kroppen och själen en oskiljaktig enhet. Själen är knuten till blodet, livssubstansen.

Frälsaren och skaparen

För hellenisten var en frälsare någon, som skulle befria människan från den föränderliga materiella världen, som var ond. Själen skulle befrias från ma­terien.
För kristendomen är Skaparen också Frälsaren. I evangelierna berättas att Gud blir människa och genom sin korsdöd och uppståndelse besegrar döden och det onda. Kristendomen hämtar sin livskraft ur budskapet om Jesu uppståndelse. Urkyrkans martyrer visste att de skulle segra, även om de offrade sina liv på arenorna eller blev korsfästa för sin övertygelse. Evangeliet talar om de dödas uppståndelse. Hur detta är eller vad det betyder kan ingen konkret föreställa sig. Paulus tänker sig i 1 Kor. 15 (Nytt liv efter döden genom Kristi uppståndelse. Text 8), en nyska­pelse av människan, men att det ändå är samma människa som under jordeli­vet. Så som identiteten finns mellan fröet, som läggs i jorden, och den planta, som kommer upp.

Anden

Lärjungarna upplever i Jerusalem den helige Andes (Den helige anden. Text 9)ankomst under den ju­diska veckofesten, Pingsten. Nu förkunnar aposteln Petrus Jesus som Kris­tus, Messias, Herre över himmel och jord. Skaparen finns i Jesus, och Anden finns där liv skapas. Liv skapas ständigt nytt. Den helige Ande fortsätter Guds eller Sonens verksamhet i världen. Man kan alltså inte skilja Guds ska­pande verksamhet från Jesu gärningar eller från Anden.
Orden laganda och andning har samma ursprung som ordet Ande, andningen, som gör att man kan leva.

Domen

När nya testamentet talar om yttersta domen, rör det sig om en dom av vårt eget hjärta. Guds bud tvingar människan att göra det goda mot sin med­människa. Människans uppgift är att tjäna sin medmänniska i den ställning och situation hon befinner sig i livet. Människan gör dock inte alltid det goda mot sin medmänniska. Lagen avslöjar människans synd och dömer henne. Detta upplever människan i sitt samvete, men där domen finns också förlåtelse. När Jesus läser texten i Nasarets synago­ga avslutar han med orden "predika ett nådens år från Herren". Han stryker orden "och en hämdens dag från vår Gud" (Luk.4:17-19, Jes.61:1-2). Jesus meddelar människorna budskapet om syndernas förlåtelse.

Tro

Tro och frälsning grundar sig, enligt kristendomen, inte på religiös kunskap.
I Luk.17:6 säger Jesus att kornet inte vet mycket när det faller i jorden, men det "tror". Det har mer tro än människan kan uppbringa. "Om ni hade tro som ett senapskorn." Tro är då att fylla den uppgift man har fått av Gud, va­ra Guds redskap på den plats man är ställd på jorden. En blomma prisar Gud genom att vara blomma. Människan är skapad till att vara människa.

Ett barn tar kärleken som något självklart. Barnet har en tillit till föräldrarna. Som vuxen tänker man oftast inte så mycket vad den tillit grundar sig på som bär en i livet. Man har en vilja att leva, en förtröstan på att allt nog ordnar sig, och ibland, när man tar sig igenom svårigheter, så upplever man det som att en främmande makt håller en uppe. Att ha förtröstan är att tro. Så länge en människa håller fast vid livet är hon behärskad av denna tro, även om hon skulle förneka det. På samma sätt är det när människan suckar utan att ha riktigt klart för sig vad hon suckar efter. Då är Guds ande hos henne. Också när människan hoppas att lidandet hon upplever skall ta slut, är det fråga om bön. Suckar och hopp är en människas tysta bön (Rom. 8:20-23, 26).

Origenes och Irenéus

Det kristna budskapet kom på skilda håll i romarriket att förstås på olika sätt.
Ett försök till sammansmältning av grekiskt tänkande och kristendom möter vi hos Origenes (ca 162-254 ). Han var en av fornkyrkans mest produktiva författare, född i Alexandria. Enligt Origenes hade människan genom synda­fallet kommit bort ifrån Gud och som straff blivit bunden vid den onda ma­terien, det jordiska. Men genom Jesus Kristus, Guds son, har människosjälen möjlighet att återvända till Gud.
Biskopen i Lyon, Irenéus, däremot, såg som sin huvuduppgift att försvara apostlarnas lära mot den gnostiska. Bl a. talar Irenéus om att Gud har skapat världen, och i detta historiska skeende, så som Irenéus ser det, äger också frälsningen rum. Kristus segrar över döden och det onda och skapelsen återställes sådan den utgick ur Guds hand. Enligt Irenéus omfattar fräls­ningen hela människan, kropp och själ, och ej endast själen, vilket var gnostikernas åsikt. Frälsningen sker alltså i en historisk tid, i en materiell värld.

För gnostikerna däremot bestod frälsningen i en befrielse från skapelsen, från det materiella, och en återgång till ren andlighet. 

Kanon

De första kristna hade inga texter av den typ som gnostikerna hade. Inga heliga texter satte här upp gränser mellan människor.

Med uttrycket den kristna kanon brukar vi i dag mena de texter, som bibeln omfattar. Men kanon var egentligen det rättesnöre man hade för att gallra bort sådana texter, som var gnostiska, t.ex. Petrusapokalypsen. Att en person var  apostel, var alltså inte en garant för att budskapet inte kunde vara gnostiskt. Petrus var ju en av Jesu tolv lärjungar. Samtidigt kunde en text, som var författad av en person, som inte mött Jesus före hans död, innehålla det kristna bud­skapet. Så var fallet med Paulus.
När det gällde vilka texter man skulle lita till, godtogs de texter som inne­höll den kristna livsförståelsen, d.v.s. evangeliet. Evangeliet innehöll budska­pet om frälsning genom Jesus Kristus.

Trosbekännelser

Den äldsta trosbekännelsen är den apostoliska ( Den apostoliska trosbekännelsen. Text 11).

I denna trosbekännelse tog man avstånd från gnostiska tankar. Det var vik­tigt att tala om, att slå fast, att Gud hade skapat den materiella världen, att Jesus var en verklig människa, som hade fötts, pinats och blivit dödad och att inte bara själen skulle uppstå. Den apostoliska trosbekännelsen talar istället om kroppens uppståndelse.
Vid kyrkomötet i Nicea år 325 fastslogs efter mycket diskuterande och stri­digheter att Jesus var både människa och Gud, och en trosbekännelse utfor­mades. Den brukar kallas den Nicenska trosbekännelsen. (Text 12).

Romarrikets fall

Till en början hade den romerska staten visat stor fördragsamhet gentemot det kristna budskapet, men vid mitten av tvåhundratalet krävde kejsaren gu­domlig dyrkan av sina undersåtar. Detta gällde då också de som hade nåtts av det kristna budskapet. Nu följde en tid av svåra förföljelser.

Romarriket går nu mot sitt fall. Inbördeskrig förlamar rikets styrelse. Folk­vandringar äger rum i Europa. Mindre stater uppstår, främst behärskade av germaner.

Den andliga kulturen går tillbaka samtidigt med den materiella. De vackra städernas statyer och byggnader förfaller, och städernas område är täckta av åker och fält där boskap betar. Över allt råder arbetslöshet och fattigdom och husen står tomma.
Pengarna hade förlorat i värde och man återgick till naturahushållning.

Ar­rendatorerna förbjöds lämna jorden och blev livegna och kunde säljas till­sammans med den. Jordägandet hade samlats på ett fåtal händer. Då inga nya landområden erövrades tillfördes inga nya slavar slavmarknaden, som varit en förutsättning för stordrift inom hantverk och jordbruk. Med kristen­domen som ideologisk bakgrund kom slaveriet så småningom att mista  sitt moraliska berättigande.

Kyrkan är katolsk

Med kejsar Konstantin, som år 311 hade förklarat kristendomen tillåten, flyttades rikets centrum till staden Konstantinopel ( nuv. Istanbul ). År 380 utfärdade kejsar Theodosius ett edikt, som innebar att "aposteln Petrus reli­gion" förklarades katolsk d.v.s.. allmänmänsklig, och som därför alla invånare i det romerska imperiet tillhörde.
Den siste kejsare, som härskade över hela romarriket, dog år 395. Därefter delades riket i två självständiga stater, Östrom och Västrom. De Västromer­ska kejsarna var i allmänhet svaga och kraftlösa, och den verkliga makten låg i händerna på överbefälhavarna för hären, som till största delen bestod av germanska legotrupper.

Germanska trupper avsatte den siste västromerska kejsaren år 476.

Östrom, med Konstantinopel som huvudstad, bestod fram till år 1453 då den siste kejsaren föll i kampen mot turkarna.

Den katolska kyrkan hade lyckats bygga ut sin organisation och vunnit allt större auktoritet. En person, som kom att betyda mycket för den andliga ut­vecklingen i fortsättningen var Augustinus.

 

Augustinus

Augustinus (354-430) föddes i Numidien, ungefär motsvarande nuvarande Algeriet. Hans verk Confessiones och De civitate Dei ( Om Guds stat ) har fått en plats i världslitteraturen.

Augustinus´ teologiska grunduppfattning bestäms av nyplatonska förutsätt­ningar.

Nyplatonismen är strängt dualistisk och betonar skillnaden mellan ande och materia och redogör för hur människoanden genom olika stadier kan frigöra sig från den onda kroppen och till slut uppnå en extatisk och mystisk förening med det gudomliga. Detta tillstånd kan enligt Augustinus nås genom Guds nåd, och inte, som hos Plotinos (200-talet eKr), genom egna ansträng­ningar.

Augustinus menar att synden består i  att människan älskar världen i stället för Gud. Synden innebär att människan vänder sig från Gud till det onda. Människan kan göra goda handlingar, men hon har en ond viljeinriktning. Syn­den innebär skuld inför Gud (arvsynd). Från Adam överförs den onda begä­relsen.

I dopet borttages skulden. Annars hade människan varit fördömd.

Denna lära om viljans ofrihet innebär att människan inte själv kan medverka till sin frälsning. Kristus återställer gemenskapen med Gud. Genom tron på honom och syndernas förlåtelse, blir man delaktig av nåden. Med hjälp av Guds nåd kan människan göra det, som är gott. Härigenom blir människan frälst.

Guds skapelse är visserligen god, men den får inte ha den främsta platsen i människans hjärta. Här skall istället Gudskärleken finnas. Denna är en gåva, som måste ingjutas i människa av den helige Ande. Strävan efter det högsta goda finns fördolt hos människan men är förvanskat av kärleken till världen. Kärleken till världen skall brukas men inte njutas, säger Augustinus.

Beträffande kyrkan, menar Augustinus att det är en osynlig gemenskap, som omfattar hela skapelsen. Den synliga kyrkans uppgift är att genom utdelan­det av sakramenten förmedla Guds nåd.

I sin lära om gudsstaten försöker han fastställa  de världsliga och kyrkliga myndigheternas befogenheter, och hans tankar här kom att spela stor roll un­der hela medeltiden, då ständiga strider mellan kejsare och påve förekom lik­som mellan kungar i olika länder och deras ärkebiskopar.

Man kan säga att Augustinus verksamhet utgör en övergång mellan antiken och medeltiden