Centrala bibelställen om Jesu liv och verksamhet. Text 1
Innehåll
Jesu födelse, De österländska stjärntydarna, Flykten till Egypten, Johannes döparen, Jesu dop, Saligprisningar, Liknelsen om det förlorade fåret, Liknelsen om den förlorade sonen, Jesus och lagen, Älska era fiender, Om bön, Gör er inga bekymmer, Döm inte. Gå in genom den trånga porten, Falska profeter, Huset på berggrunden och huset på sanden, Planer på att döda Jesus, Kvinnan med balsamflaskan, Judas blir förrädare, Påskmåltiden förbereds, Jesus utpekar förrädaren, Den sista måltiden, Jesus förutsäger Petrus förnekelse, Jesus i Getsemane, Jesus fängslas, Förhöret inför rådet, Petrus förnekar Jesus, Jesus inför Pilatus, Barabbas friges. Jesus döms, Korsfästelsen, Jesu död, Gravläggningen, Kvinnorna vid graven, Maria från Magdala och Herren, Den uppståndne visar sig. Tomas tvivlar
Jesu födelse. Lukas 2: 1 - 21
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick
ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
2. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när
Kvirinius var landshövding över Syrien.
3. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta
skattskriva sig.
4. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och
släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids
stad, som heter Betlehem, , i Judeen,
5. för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var
havande.
Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle
föda.
7. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade
honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
8. I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt
om natten över sin hjord.
9. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet
kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
10. Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag
bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
11. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
han är Messias, Herren.
12. Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött
barn, som ligger lindat i en krubba.»
13. I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska
härskaran, och de lovade Gud och sade:
14. »Ära vare Gud i höjden,
och frid på jorden,
bland människor till vilka han har behag!»
15. När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade
dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som
där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
16. Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet
som låg i krubban.
17. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt
till dem om detta barn.
18. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna
berättade för dem.
19. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
20. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt
vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem
sagt.
21. När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle
omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit
nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
De österländska stjärntydarna Matt: 2.1 - 12
1. När nu Jesus var född i Betlehem i Judeen, på konung Herodes'
tid, då kommo vise män från österns länder till Jerusalem
2. och sade: »Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen
sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom
vår hyllning.»
3. När konung Herodes hörde detta, blev han förskräckt, och hela
Jerusalem med honom.
4. Och han församlade alla överstepräster och skriftlärde bland
folket och frågade dem var Messias skulle födas.
5. De svarade honom: »I Betlehem i Judeen; ty så är skrivet genom
profeten:
6. 'Och du Betlehem, du judiska bygd,
ingalunda är du minst bland Juda furstar,
ty av dig skall utgå en furste
som skall vara en herde för mitt folk Israel.'»
7. Då kallade Herodes hemligen till sig de vise männen och
utfrågade dem noga om tiden då stjärnan hade visat sig.
8. Sedan lät han dem fara till Betlehem och sade: »Faren åstad och
forsken noga efter barnet; och när I haven funnit det, så låten
mig veta detta, för att också jag må komma och giva det min
hyllning.»
9. När de hade hört konungens ord, foro de åstad; och se, stjärnan
som de hade sett i östern gick framför dem, till dess att den
kom över det ställe där barnet var. Där stannade den.
10. Och när de sågo stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje.
11. Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess
moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo
fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och
myrra.
12. Sedan fingo de, genom en uppenbarelse i drömmen, befallning att
icke återvända till Herodes; och de drogo så en annan väg
tillbaka till sitt land.
Flykten till Egypten. Matt 2: 13 - 18
13. Men när de hade dragit åstad, se, då visade sig i drömmen en
Herrens ängel för Josef och sade: »Stå upp och tag barnet och
dess moder med dig, och fly till Egypten, och bliv kvar där,
till dess jag säger dig till; ty Herodes tänker söka efter
barnet för att förgöra det.»
14. Då stod han upp och tog barnet och dess moder med sig om natten,
och drog bort till Egypten.
15. Där blev han kvar intill Herodes' död, för att det skulle
fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten som sade:
»Ut ur Egypten kallade jag min son.»
16. När Herodes nu såg att han hade blivit gäckad av de vise männen,
blev han mycket vred. Och han sände åstad och lät döda alla de
gossebarn i Betlehem och hela området däromkring, som voro två år
gamla och därunder, detta enligt den uppgift om tiden, som han
hade fått genom att utfråga de vise männen.
17. Då fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
han sade:
18. »Ett rop hördes i Rama,
gråt och mycken jämmer;
det var Rakel som begrät sina barn,
och hon ville icke låta trösta sig,
eftersom de icke mer voro till.»
Johannes döparen. Matt 3: 1 - 12
1. Vid den tiden uppträdde Johannes döparen och predikade i Judeens
öken
2. och sade: »Gören bättring, ty himmelriket är nära.»
3. Det var om denne som profeten Esaias talade, när han sade:
»Hör rösten av en som ropar i öknen:
'Bereden vägen för Herren,
gören stigarna jämna för honom.'»
4. Och Johannes hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om
sina länder, och hans mat var gräshoppor och vildhonung.
5. Och från Jerusalem och hela Judeen och hela trakten omkring
Jordan gick då folket ut till honom
6. och lät döpa sig av honom i floden Jordan, och bekände därvid
sina synder.
7. Men när han såg många fariséer och sadducéer komma för att låta
döpa sig, sade han till dem: »I huggormars avföda, vem har
ingivit eder att söka komma undan den tillstundande vredesdomen?
8. Bären då ock sådan frukt som tillhör bättringen.
9. Och menen icke att I kunnen säga vid eder själva: 'Vi hava ju
Abraham till fader'; ty jag säger eder att Gud av dessa stenar
kan uppväcka barn åt Abraham.
10. Och redan är yxan satt till roten på träden; så bliver då vart
träd som icke bär god frukt avhugget och kastat i elden.
11. Jag döper eder i vatten till bättring, men den som kommer efter
mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig att bära
hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.
12. Han har sin kastskovel i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. "
Jesu dop Matt 3: 13 - 17
13. Därefter kom Jesus från Galileen till Johannes, vid Jordan, för
att låta döpa sig av honom;
14. men denne ville hindra honom och sade: »Jag behövde döpas av
dig, och du kommer till mig?»
15. Då svarade Jesus och sade till honom: »Låt det nu så ske; ty det
höves oss att så uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han
honom det.
16. Och när Jesus var döpt, steg han strax upp ur vattnet; och se,
då öppnades himmelen, och han såg Guds Ande sänka sig ned såsom
en duva och komma över honom.
17. Och från himmelen kom en röst, som sade: »Denne är min älskade
Son, i vilken jag har funnit behag.»
Saligprisningar. Matt 5: 1 - 10
1. När han nu såg folket, gick han upp på berget; och sedan han
hade satt sig ned, trädde hans lärjungar fram till honom.
2. Då öppnade han sin mun och undervisade dem och sade:
3. »Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket
till.
4. Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
5. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
6. Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de
skola bliva mättade.
7. Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras
barmhärtighet.
8. Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
9. Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
10. Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty
dem hör himmelriket till.
Liknelsen om det förlorade fåret. Luk 15: 1 - 7
1. Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att
höra honom.
2. Men fariséerna och de skriftlärde knorrade och sade: »Denne
tager emot syndare och äter med dem.»
3. Då framställde han för dem denna liknelse; han sade:
4. »Om ibland eder finnes en man som har hundra får, och han
förlorar ett av dem, lämnar han icke då de nittionio i öknen och
går och söker efter det förlorade, till dess han finner det?
5. Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med
glädje.
6. Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och
grannar och säger till dem: 'Glädjens med mig, ty jag har funnit
mitt får, som var förlorat.'
7. Jag säger eder att likaså bliver mer glädje i himmelen över en
enda syndare som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga som
ingen bättring behöva.
Liknelsen om den förlorade sonen. Luk 15: 11 - 32
11. Ytterligare sade han: »En man hade två söner.
12. Och den yngre av dem sade till fadern: 'Fader, giv mig den del
av förmögenheten, som faller på min lott.' Då skiftade han sina
ägodelar mellan dem.
13. Och icke lång tid därefter lade den yngre sonen allt sitt
tillhopa och for långt bort till ett främmande land. Där levde
han i utsvävningar och förfor så sin förmögenhet.
14. Men sedan han hade slösat bort allt, kom en svär hungersnöd över
det landet, och han begynte lida nöd.
15. Då gick han bort och gav sig under en man där i landet, och
denne sände honom ut på sina marker för att vakta svin.
16. Och han åstundade att få fylla sin buk med de fröskidor som
svinen åto; men ingen gav honom något.
17. Då kom han till besinning och sade: 'Huru många legodrängar hos
min fader hava icke bröd i överflöd, medan jag har förgås av
hunger!
18. Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom:
Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig;
19. jag är icke mer värd att kallas din son. Låt mig bliva såsom en
av dina legodrängar.'
20. Så stod han upp och gick till sin fader. Och medan han ännu var
långt borta, fick hans fader se honom och ömkade sig över honom
och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste
honom innerligt.
21. Men sonen sade till honom: 'Fader, jag har syndat mot himmelen
och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.'
22. Då sade fadern till sina tjänare 'Skynden eder att taga fram den
yppersta klädnaden och kläden honom i den, och sätten en ring på
hans hand och skor på hans fötter.
23. Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och
gör oss glada.
24. Ty denne min son var död, men har fått liv igen; han var
förlorad men är återfunnen.' Och de begynte göra sig glada.
25. Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände
tillbaka och hade kommit nära huset fick han höra spel och dans.
26. Då kallade han till sig en av tjänarna och frågade vad detta
kunde betyda.
27. Denne svarade honom: 'Din broder har kommit hem; och då nu din
fader har fått honom välbehållen tillbaka, har han låtit slakta
den gödda kalven.'
28. Då blev han vred och ville icke gå in. Hans fader gick då ut och
talade vanligt med honom.
29. Men han svarade och sade till sin fader: 'Se, i så många år har
jag nu tjänat dig, och aldrig har jag överträtt något ditt bud;
och lik väl har du åt mig aldrig givit ens en killing, för att
jag skulle kunna göra mig glad med mina vänner.
30. Men när denne din son, som har förtärt dina ägodelar tillsammans
med skökor, nu har kommit tillbaka, så har du för honom låtit
slakta den gödda kalven.'
31. Då sade han till honom: 'Min son, du är alltid hos mig, och all
mitt är ditt.
32. Men nu måste vi fröjda oss och vara glada; ty denne din broder
var död, men har fått liv igen, han var förlorad, men är
återfunnen.'»
Jesus och lagen. Matt 5: 17 - 20
7. I skolen icke mena att jag har kommit för att upphäva lagen
eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för
att fullborda.
18. Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord
förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av
lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.
19. Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och
lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i
himmelriket; men den som håller dem och lär människorna så, han
skall räknas för stor i himmelriket.
20. Ty jag säger eder, att om eder rättfärdighet icke övergår de
skriftlärdes och fariséernas, så skolen I icke komma in i
himmelriket.
Älska era fiender. Matt 5: 38 - 48
38. I haven hört att det är sagt: 'Öga för öga och tand för tand.'
39. Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan
om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra
till åt honom;
40. och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din
livklädnad, så låt honom få manteln med;
41. och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så
gå två med honom.
42. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som
vill låna av dig.
43. I haven hört att det är sagt: 'Du skall älska din nästa och hata
din ovän.'
44. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som
förfölja eder,
45. och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå
upp över både onda och goda och låter det regna över både
rättfärdiga och orättfärdiga.
46. Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför?
Göra icke publikanerna detsamma?
47. Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad
synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma?
48. Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är
fullkomlig.»
Om bön. Matt 6: 5 - 15
5. Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka
gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva
sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått
ut sin lön.
6. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen
din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din
Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
7. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna,
vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords
skull.
8. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven,
förrän I bedjen honom.
9. I skolen alltså bedja sålunda:
'Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn[1];
10. tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på
jorden;
11. vårt dagliga bröd giv oss i dag;
12. och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss
skyldiga äro;
13. och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.'
14. Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock
eder himmelske Fader förlåta eder;
15. men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder
Fader förlåta edra försyndelser.
Gör er inga bekymmer Matt 6: 25 - 34
25. Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv,
vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I
skolen kläda eder med. Är icke livet mer än maten, och kroppen
mer än kläderna?
26. Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de,
ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske
Fader dem. Ären I icke mycket mer än de?
27. Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln
till sin livslängd?
28. Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på
marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de;
29. och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin
härlighet var så klädd som en av dem.
30. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i
morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder,
I klentrogne?
31. Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi
äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda
oss med?'
32. Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader
vet att I behöven allt detta.
33. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så
skall också allt detta andra tillfalla eder.
34. Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen
skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen
plåga.»
Döm inte. Gå in genom den trånga porten Matt 7: 1 - 8
1. »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
2. ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det
mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.
3. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
4. Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet
ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga?
5. Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
6. Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra
pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under
fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.
7. Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna;
klappen, och för eder skall varda upplåtet.
8. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner;
och för den som klappar skall varda upplåtet.
Falska profeter. Matt 7: 21 - 23
21. Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig:
'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja.
22. Många skola på 'den dagen'[1] säga till mig: 'Herre, Herre,
hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit
ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?'
23. Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån
bort ifrån mig, I ogärningsmän.'
Huset på berggrunden och huset på sanden. Matt: 7: 24 - 29
24. Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han
må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på
hälleberget.
25. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke
omkull, eftersom det var grundat på hälleberget.
26. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem,
han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på
sanden.
27. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna
blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess
fall var stort.»
28. När Jesus hade slutat detta tal, häpnade folket över hans
förkunnelse;
29. ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och
icke såsom deras skriftlärde.
Planer på att döda Jesus. Matt 26:1 - 5
1. När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina
lärjungar:
2. »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall
Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
3. Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos
översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
4. och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
5. Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola
uppstå bland folket.»
Kvinnan med balsamflaskan. Matt 26: 6 - 13
6. Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
7. framträdde till honom en kvinna som hade med sig en
alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans
huvud, där han låg till bords.
8. Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför
skulle detta förspillas?
9. Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa
åt de fattiga.»
10. När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I
kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
11. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke
alltid.
12. När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det
såsom en tillredelse till min begravning.
13. Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta
evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har
gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
Judas blir förrädare. Matt 26: 14 - 16
14. Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort
till översteprästerna
15. och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna
honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio
silverpenningar[1].
16. Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att
förråda honom.
Påskmåltiden förbereds. Matt 26: 17 - 19
17. Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde
lärjungarna fram till Jesus och frågade: »Var vill du att vi
skola reda till åt dig att äta påskalammet?»
18. Han svarade: »Gån in i staden till den och den och sägen till
honom: 'Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag
hålla påskhögtid med mina lärjungar.'»
19. Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde
till påskalammet.
Jesus utpekar förrädaren. Matt 26: 20 - 25
20. När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de
tolv.
21. Och medan de åto, sade han: »Sannerligen säger jag eder: En av
eder skall förråda mig.»
22. Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter
annan: »Icke är det väl jag, Herre?»
23. Då svarade han och sade: »Den som jämte mig nu doppade handen i
fatet, han skall förråda mig.
24. Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men
ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det
hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit
född.»
25. Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade:
»Rabbi, icke är det väl jag?» Han svarade honom: »Du har själv
sagt det.»
Den sista måltiden. Matt 26: 26 - 29
26. Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt
det och gav åt lärjungarna och sade: »Tagen och äten; detta är
min lekamen.»
27. Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade:
»Dricken härav alla;
28. ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för
många till syndernas förlåtelse.
29. Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det
som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det
nytt med eder i min Faders rike.»
Jesus förutsäger Petrus förnekelse. Matt 26:30 - 35
30. När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till
Oljeberget.
31. Då sade Jesus till dem: »I denna natt skolen I alla komma på
fall för min skull, ty det är skrivet:
'Jag skall slå herden,
och fåren i hjorden skola förskingras.'
32. Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till
Galileen.»
33. Då svarade Petrus och sade till honom: »Om än alla andra komma
på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.»
34. Jesus sade till honom: »Sannerligen säger jag dig: I denna natt,
förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
35. Petrus svarade honom: »Om jag än måste dö med dig, så skall jag
dock förvisso icke förneka dig.» Sammalunda sade ock alla de
andra lärjungarna.
Jesus i Getsemane. Matt 26: 36 - 46
36. Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane.
Och han sade till lärjungarna: »Bliven kvar här, medan jag går
dit bort och beder.»
37. Och han tog med sig Petrus och Sebedeus' två söner; och han
begynte bedrövas och ängslas.
38. Då sade han till dem: »Min själ är djupt bedrövad, ända till
döds; stannen kvar här och vaken med mig.»
39. Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte
och bad och sade: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna
kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»
40. Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande.
Då sade han till Petrus: »Så litet förmådden I då vaka en kort
stund med mig!
41. Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är
villig, men köttet är svagt.»
42. Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: »Min
Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka
denna kalk, så ske din vilja.»
43. När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras
ögon voro förtyngda.
44. Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje
gången, och sade återigen samma ord.
45. Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem:
»Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära
då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
46. Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.»
Jesus fängslas. Matt 26:47 - 56
47. Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och
jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från
översteprästerna och folkets äldste.
48. Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: »Den
som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.»
49. Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: »Hell dig,
rabbi!» och kysste honom häftigt.
50. Jesus sade till honom: »Min vän, gör vad du är här för att
göra.» Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.
51. Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd
och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg
så av honom örat.
52. Då sade Jesus till honom: »Stick ditt svärd tillbaka i skidan:
ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
53. Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att
han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
54. Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste
ske?»
55. I samma stund sade Jesus till folkskaran: »Såsom mot en rövare
haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var
dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven
gripit mig.
56. Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola
fullbordas.»
Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.
Förhöret inför rådet. Matt 26:57 - 68
57. Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till
översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste
hade församlat sig.
58. Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens
gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att
se vad slutet skulle bliva.
59. Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något
falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
60. men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl
intet. Slutligen trädde dock två män fram
61. och sade: »Denne har sagt: 'Jag kan bryta ned Guds tempel och på
tre dagar bygga upp det igen.'»
62. Då stod översteprästen upp och sade till honom: »Svarar du
intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?»
63. Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: »Jag besvär
dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias,
Guds Son.»
64. Jesus svarade honom: »Du har själv sagt det. Men jag säger
eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens
högra sida och komma på himmelens skyar.»
65. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade:
»Han har hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört hädelsen.
66. Vad synes eder?» De svarade och sade: »Han är skyldig till döden.»
67. Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på
kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
68. och sade: »Profetera för oss, Messias: vem var det som slog
dig?»
Petrus förnekar Jesus. Matt 26: 69 - 75
69. Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram
till honom och sade: »Också du var med Jesus från Galileen.»
70. Men han nekade inför alla och sade: »Jag förstår icke vad du
menar.»
71. När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se
honom och sade till dem som voro där: »Denne var med Jesus från
Nasaret.»
72. Åter nekade han med en ed och sade: »Jag känner icke den
mannen.»
73. Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus:
»Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.»
74. Då begynte han förbanna sig och svärja: »Jag känner icke den
mannen.» Och i detsamma gol hanen.
75. Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: »Förrän hanen
gal, skall du tre gånger förneka mig.» Och han gick ut och grät
bitterligen.
Jesus inför Pilatus. Matt 27:1 - 14
1. Men när det hade blivit morgon, fattade alla översteprästerna
och folkets äldste det beslutet angående Jesus, att de skulle
döda honom.
2. Och de läto binda honom och förde honom bort och överlämnade
honom åt Pilatus,, landshövdingen.
3. När då Judas, som hade förrått honom, såg att han var dömd,
ångrade han sig och bar de trettio silverpenningarna[1]
tillbaka till översteprästerna och de äldste
4. och sade: »Jag har syndat därigenom att jag har förrått
oskyldigt blod.» Men de svarade: »Vad kommer det oss vid? Du
får själv svara därför.»
5. Då kastade han silverpenningarna i templet och gick sin väg.
Sedan gick han bort och hängde sig.
6. Men översteprästerna togo silverpenningarna och sade: »Det är
icke lovligt att lägga dem i offerkistan, eftersom det är
blodspenningar.»
7. Och sedan de hade fattat sitt beslut, köpte de för dem
Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar.
8. Därför kallas den åkern ännu i dag Blodsåkern.
9. Så fullbordades det som var sagt genom profeten Jeremias, när
han sade: »Och jag tog de trettio silverpenningarna -- priset
för den man vilkens värde hade blivit bestämt, den som
israelitiska män hade värderat --
10. och jag gav dem till betalning för Krukmakaråkern, i enlighet
med Herrens befallning till mig.»
11. Men Jesus ställdes fram inför landshövdingen. Och
landshövdingen frågade honom och sade: »Är du judarnas konung?»
Jesus svarade honom: »Du säger det själv.»
12. Men när översteprästerna och de äldste framställde sina
anklagelser mot honom, svarade han intet.
13. Då sade Pilatus till honom: »Hör du icke huru mycket de hava att
vittna mot dig?»
14. Men han svarade honom icke på en enda fråga, så att
landshövdingen mycket förundrade sig.
Barabbas friges. Jesus döms. Matt 27:15 - 26
15. Nu var det sed att landshövdingen vid högtiden gav folket en
fånge lös, vilken de ville.
16. Och man hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
17. När de nu voro församlade, frågade Pilatus dem: »Vilken viljen I
att jag skall giva eder lös, Barabbas eller Jesus, som kallas
Messias?»
18. Han visste nämligen att det var av avund som man hade dragit
Jesus inför rätta.
19. Och medan han satt på domarsätet, hade hans hustru sänt bud till
honom och låtit säga: »Befatta dig icke med denne rättfärdige
man; ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull.»
20. Men översteprästerna och de äldste hade övertalat folket att
begära Barabbas och låta förgöra Jesus.
21. När alltså landshövdingen nu frågade dem och sade: »Vilken av de
två viljen I att jag skall giva eder lös?», så svarade de:
»Barabbas.»
22. Då frågade Pilatus dem: »Vad skall jag då göra med Jesus, som
kallas Messias?» De svarade alla: »Låt korsfästa honom.»
23. Men han frågade: »Vad ont har han då gjort?» Då skriade de ännu
ivrigare: »Låt korsfästa honom.»
24. När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet
blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer
i folkets åsyn och sade: »Jag är oskyldig till denne mans blod.
I fån själva svara därför.»
25. Och allt folket svarade och sade: »Hans blod komme över oss och
över våra barn.»
26. Då gav han dem Barabbas lös; men Jesus lät han gissla och
utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Soldaterna hånar Jesus. Matt 27: 27 - 31
27. Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet
och församlade hela den romerska vakten omkring honom.
28. Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
mantel
29. och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud,
och i hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä
inför honom och begabbade honom och sade: »Hell dig, judarnas
konung!»
30. Och de spottade på honom och togo röret och slogo honom därmed i
huvudet.
31. Och när de så hade begabbat honom, klädde de av honom manteln
och satte på honom hans egna kläder och förde honom bort till
att korsfästas.
Korsfästelsen. Matt 27: 32 - 44
32. Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene,
som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors
33. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det
betyder huvudskalleplats),
34. räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han
hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
35. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig
genom att kasta lott om dem.
36. Sedan sutto de där och höllo vakt om honom.
37. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav
vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus,
judarnas konung.»
38. Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan
och den andre på vänstra.
39. Och de som gingo förbi bespottade honom och skakade huvudet
40. och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger
upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig
ned från korset.»
41. Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och
de äldste, begabbande ord och sade:
42. »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju
Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på
honom.
43. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om
han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'»
44. På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med
honom.
Jesu död. Matt 27: 45 - 56
45. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som
varade ända till nionde timmen.
46. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli,
Eli, Eli, lema sabachtani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?»
47. Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han
kallar på Elias.»
48. Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde
den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att
dricka.
49. Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper
honom.»
50. Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.
51. Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån
och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade,
52. och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo
upp.
53. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in
i den heliga staden och uppenbarade sig för många.
54. Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus
sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket
förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.»
55. Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat
honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde.
56. Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs
och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder.
Gravläggningen. Matt 27: 57 - 66
57. Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid
namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge;
58. denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då
bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom.
59. Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk
60. och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i
klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången
till graven, gick han därifrån.
61. Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de
sutto gent emot graven.
62. Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen församlade
sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus
63. och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den
villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall
jag uppstå.'
64. Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så
att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan
säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver
den sista villan värre än den första.»
65. Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden
graven så gott I kunnen.»
66. Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke
allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
Kvinnorna vid graven. Matt 28: 1 - 15
1. När sabbaten hade gått till ända, i gryningen till den första veckodagen, kommo Maria från Magdala och den andra Maria för att
se graven.
2. Då blev det en stor jordbävning; ty en Herrens ängel steg ned
från himmelen och gick fram och vältrade bort stenen och satte
sig på den.
3. Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro
vita såsom snö.
4. Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom
döda.
5. Men ängeln talade och sade till kvinnorna: »Varen I icke
förskräckta; jag vet att I söken Jesus, den korsfäste.
6. Han är icke här, ty han är uppstånden, såsom han hade förutsagt.
Kommen hit, och sen platsen där han har legat.
7. Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han
är uppstånden från de döda. Och han skall före eder gå till
Galileen; där skolen I få se honom. Jag har nu sagt eder det.»
8. Och de gingo med hast bort ifrån graven, under fruktan och med
stor glädje, och skyndade åstad för att omtala det för hans
lärjungar.
9. Men se, då kom Jesus emot dem och sade: »Hell eder!» Och de
gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom.
10. Då sade Jesus till dem: »Frukten icke; gån åstad och omtalen
detta för mina bröder, på det att de må gå till Galileen; där
skola de få se mig.»
11. Men under det att de voro på vägen, kommo några av väktarna till
staden och underrättade översteprästerna om allt det som hade
hänt.
12. Då församlade sig dessa jämte de äldste; och sedan de hade
fattat sitt beslut, gåvo de en ganska stor summa penningar åt
krigsmännen
13. och sade: »Så skolen I säga: 'Hans lärjungar kommo om natten och
stulo bort honom, medan vi sovo.'
14. Och om saken kommer för landshövdingens öron, så skola vi ställa
honom till freds och sörja för, att I kunnen vara utan
bekymmer.»
15. Och de togo emot penningarna och gjorde såsom man hade lärt dem.
Och det talet utspriddes bland judarna och är gängse bland dem
ännu i denna dag.
Maria från Magdala och två lärjungar vid graven. Joh 20: 1 - 10
1. Men på första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria
från Magdala dit till graven och fick se stenen vara borttagen
från graven.
2. Då skyndade hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den
andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: »De
hava tagit Herren bort ur graven, och vi veta icke var de hava
lagt honom.»
3. Då begåvo sig Petrus och den andre lärjungen åstad på väg till
graven.
4. Och de sprungo båda på samma gång; men den andre lärjungen
sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven.
5. Och när han lutade sig ditin, så han linnebindlarna ligga där;
dock gick han icke in.
6. Sedan, efter honom, kom ock Simon Petrus dit. Han gick in i
graven och fick så se huru bindlarna lågo där,
7. och huru duken som hade varit höljd över hans huvud icke låg
tillsammans med bindlarna, utan för sig själv på ett särskilt
ställe, hopvecklad.
8. Då gick ock den andre lärjungen ditin, han som först hade kommit
till graven; och han såg och trodde.
9. De hade nämligen ännu icke förstått skriftens ord, att han
skulle uppstå från de döda.
10. Och lärjungarna gingo så hem till sitt igen.
Maria från Magdala och Herren. Joh 20: 11 - 18
11. Men Maria stod och grät utanför graven. Och under det hon grät,
lutade hon sig in i graven
12. och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp
hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas.
13. Och de sade till henne: »Kvinna, varför gråter du?» Hon svarade
dem: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava
lagt honom.»
14. Vid det hon sade detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå
där; men hon visste icke att det var Jesus.
15. Jesus sade till henne: »Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?»
Hon trodde att det var örtagårdsmästaren och svarade honom:
»Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du
har lagt honom, så att jag kan hämta honom.»
16. Jesus sade till henne: »Maria!» Då vände hon sig om och sade
till honom på hebreiska: »Rabbuni!» (det betyder mästare).
17. Jesus sade till henne: »Rör icke vid mig; jag har ju ännu icke
farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder, och säg till dem
att jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och
eder Gud.»
18. Maria från Magdala gick då och omtalade för lärjungarna att hon
hade sett Herren, och att han hade sagt detta till henne.
Den uppståndne visar sig. Tomas tvivlar Joh 20: 19 - 29
19. På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna
av fruktan för judarna voro samlade inom stängda dörrar, kom
Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med
eder!»
20. Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin
sida. Och lärjungarna blevo glada, när de sågo Herren.
21. Åter sade Jesus till dem: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har
sänt mig, så sänder ock jag eder.»
22. Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till
dem: »Tagen emot helig ande!
23. Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och
om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.»
24. Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var icke med
dem, när Jesus kom.
25. Då nu de andra lärjungarna sade till honom att de hade sett
Herren, svarade han dem: »Om jag icke ser hålen efter spikarna i
hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och
sticker min hand i hans sida, så kan jag icke tro det.»
26. Åtta dagar därefter voro hans lärjungar åter därinne, och Tomas
var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna voro stängda,
och stod mitt ibland de, och sade: »Frid vare med eder!»
27. Sedan sade han till Tomas: »Räck hit dit finger, se här äro mina
händer; och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och
tvivla icke, utan tro.»
28. Tomas svarade och sade till honom: »Min Herre och min Gud!»
29. Jesus sade till honom: »Eftersom du har sett mig, tror du?
Saliga äro de som icke se och dock tro.»
Ordföklaringar
Kejsar Augustus regeringstid 31 f. Kr. - till 14 e Kr. KI. Hela världen dvs. det romerska väldet, som enligt sina invånares världsbild omfattade alla civiliserade människor.
Davids stad Betlehem Davids far Ishai bodde enligt 1 Sam l6:l i Betlehem.
kastskoveln Ett grepliknande redskap av trä som användes när man befriade den tröskade säden från agnar. Arbetet utfördes under blåsiga dagar. Man kastade upp säden i luften, och vinden förde med sig agnarna, medan sädeskornen föll ner på tröskplatsen
liljor Jämförelsen gäller inte dyrbara trädgårdsväxter utan anspråkslösa vilda blommor (jfr Höga Visan 2:1), t.ex. de anemoner som är vanliga i det palestinska landskapet.
förbundsblodet. Ingångna fördrag bekräftades under antiken allmänt genom djuroffer, så även de förbund mellan Gud och människor som skildras i GT. Jesu blodiga död jämföres här med sådana offer.
legioner Legionen var romarnas största militära enhet. Den omfattade 6000 man. Uttrycket ger alltså bilden av en väldig himmelsk här.
Han har hädat Hädelse bestod i att smäda Guds namn, dvs. uttryckligen nämna det på ett förlöjligande eller nedsättande vis. Anspråk på att vara Messias kan inte ha bedömts så, inte heller uttrycket "Guds son" fattat på ett gammaltestamentligt sätt. Rådets dom tycks ha byggt på att Jesus med sina citat från Ps 110 och Dan 7 åsyftade sig själv och gjorde sig jämställd med Gud.
Pilatus var romersk ståthållare, "prokurator", i provinsen Judeen från år 26 e Kr till år 36 då han avsattes.
korsfästas Denna avrättningsform var inte bara fruktad för sin grymhet utan ansågs också vanärande. Den användes mot slavar och upproriska utlänningar, inte mot romerska medborgare. Pryglandet, som regelmässigt föregick avrättningen, utfördes med ett gissel, vars tre remmar hade metallkulor i ändarna.
bära hans kors Den dödsdömde skulle själv bära avrättningsredskapet i detta fall den löstagbara tvärbjälken på korset. När en man i folkvimlet beordrades att hjälpa till, måste detta berott på att Jesus var utmattad. Redan pryglandet kunde leda till döden.
Golgata Namnet syftade troligen på kullens form. Var den låg är inte med säkerhet känt, men den gamla traditionen, som förlägger den till platsen för Heliga gravens kyrka är ur flera synpunkter rimlig.
gav de honom vin Enligt judiska traditioner bekostade kvinnorna i Jerusalem en dryck som skulle ges till dödsdömda före avrättningen.
delade de upp hans kläder Den som skulle avrättas kläddes av och kläderna ansågs tillhöra bödlarna.
De som gick förbi. Avrättningar verkställdes på väl synliga platser. Den plats som enligt traditionen är Golgata låg på Jesu tid strax utanför stadsporten, intill en väg som passerade genom en mindre port i muren.
Eli, Eli, lema sabachtani? Ps 22:2 ("Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?") återges här på arameiska, Jesu modersmål.
en stor sten Ingången till en klippgrav denna typ stängdes med en kvarnstensliknande sten, som rullades fram i ett spår.
dagen efter tillredelsedagen Matteus menar att besöket ägde rum en sabbatsdag, dvs lördag. Förberedelsedagen, då Jesus enligt alla evangelierna blev korsfäst, var fredag.
i gryningen den första veckodagen. Dvs söndag morgon. Enligt judisk tideräkning kan uttrycket också beteckna den föregående kvällen, då sabbatsdygnet upphörde så snart aftonstjärnan blev synlig. De andra evangelierna säger dock tydligt att det var morgon.