Efter reformationen

Innehåll

Motreformationen, En stat - en tro, Ortodoxi och 1600-talets Sverige, Pietismen, Upplysningen, Reaktion mot upplysningens tankevärld, Kant, Hegel, Den historiska bibelkritiken - utvecklingsläran.

 

 

Motreformationen

Vid mitten av 1500-talet gick katolska kyrkan till motoffensiv, vilket innebar mission, inte bara i Europa, utan också bland hedningar i Orienten och Amerika. Det främsta redskapet i kampen var Jesuitorden (Text 26) (Grundad av Ignatius av Loyola). Jesuitorden ägde en utomordentlig organisatorisk styrka, som knappast överträffats någonstans i världshistorien. Denna orden startade många universitet och skolor. Man skyddade också kyrkan mot undermine­rande verksamheter. Man förde en obönhörlig kamp mot kättare. T.ex. insåg man det "farliga" i Galileis (Text 27) tankar och såg till att denne ställdes inför dom­stol i Rom.

En stat - en tro

Det 30-åriga kriget, som härjade i Europa under 1600-talets första hälft var inte enbart en uppgörelse mellan katoliker och protestanter utan framför allt en frihetskamp för Europas många små stater. Vid freden, som slöts år 1648 bestämdes att fursten i respektive stat skulle fastställa landets religiösa uppfatt­ning. Var kungen katolik, skulle landets invånare vara katoliker. Alla länder kom att tillgripa hårda metoder för att upprätthålla den religiösa enheten. Främmande trosbekännare drevs ur landet.

Ortodoxi och 1600-talets Sverige

I de nordeuropeiska nationalstaterna var kyrkan en del av det vardagliga livet. Däremot i syd- och mellaneuropa, d.v.s. i de av den reformerta och katolska kyrkorna dominerade länderna, var kyrkan en särskild institution, som representerade Guds vilja. Även i dessa länder säkerställde kungarna sin suveränitet gentemot den påvliga makten.

Den period, som efter reformationstiden följer i de protestantiska länderna, har fått namnet ortodoxi (grek. orthodoxia = renlärighet) Man formulerade och fastslog vad som var den sanna kristna läran. En lära om bibelns verbal­inspiration utformades: Bibeln var Guds ofelbara ord till människorna. Man menade att Gud genom sin ande  hade meddelat bibelns författare ord för ord vad de skulle skriva.
Den ortodoxa kyrkoläran ägde statsmaktens skydd, eftersom enighet i reli­gionen var mycket viktigt för en nations existens.

1600-talet är de enväldiga kungarnas epok. Kungen ansågs vara Guds ställ­företrädare på jorden. I andaktsböckerna inskärptes lydnaden mot kungen som ett gudomligt bud.
I 1600-talets Sverige hade sockenprästerna en central plats. De höll uppsikt över församlingsbornas leverne, och personer, som förbrutit sig i ett eller an­nat avseende ställdes inför domkapitlet.

Präst och klockare skulle lära barnen läsa bl.a. katekesen (en sammanställ­ning av kristen tro med frågor och svar) och psalmboken.

Biskoparna var mäktiga män, som med domkapitlets hjälp så gott som en­väldigt styrde sina stift. De kontrollerade att prästerna hade bibliska kunska­per, att de var ett föredöme för sina församlingsbor och att de ordentligt förde kyrkoböcker. De såg också till att hospitalen, den tidens fattig- och sjukhus, fick vad de behövde. Biskop Johannes Rudbeckius medverkade till att det första gymnasiet inrättades år 1623.
År 1695 tillkom en rikspsalmbok med bl.a. Jesper Svedberg, Haquin Spegel och Israel Kolmodin som psalmförfattare.

Karl XII:s bibel, en bearbetning av Gustav Vasas bibel, utkom år 1703.
Ett mörkt blad i ortodoxins historia är häxprocesserna (Text 28). Oskyldiga människor torterades och brändes på bål efter anklagelser om samröre med djävulen.
1600-talet var ett hårt århundrade för Sveriges bönder. Befolkningen ökade utan att livsmedels produktionen ökade i samma grad. Nödår på grund av svaga skördar förekom ofta. Många människor dog av svält och sjukdomar, bl.a. pest.
Den svenska högadeln däremot förde ett liv, som helt skilde sig från vad som tidigare förekommit i Sverige. Familjerna Oxenstierna, De la Gardie och Brahe drog tillsammans in inkomster från 1/20 av Sveriges jord. Därtill hade de alla de skatter, som hade tagits i byte under krigen framför allt i Tyskland. En stor del av inkomsterna lades ned på slottsbyggen. På dessa slott förde stormännen en furstlig hushållning.
Lågadelns medlemmar blev ofta ämbetsmän och officerare. Även de började vid denna tid bygga sig stora hus, säterier och herrgårdsbyggnader.
Borgarna utgjorde endast några få procent av Sveriges befolkning. I stor utsträckning levde de svenska städernas invånare på åkerbruk och boskaps­skötsel. I Stockholm fanns år 1627 bl. a. 738 kor och 1383 svin. Bebyggel­sen i mindre städer bestod av låga trähus och man fick lysa sig med lyktor och facklor. Faran för eldsvådor var stor. De hygieniska förhållandena var dåliga. Ordnad renhållning förekom ej. Dödligheten var mycket hög.

Pietismen

Ordet pietism (Text 29) kommer från latinets pietas, som betyder fromhet. Det, som har störst betydelse för denna fromhet är innerligheten i den religiösa käns­lan, den personliga upplevelsen.
Pietismen började uppträda i Tyskland under slutet av 1600-talet, som en re­aktion mot ortodoxin. 

Gemenskapen människor emellan fanns tidigare i den socken där man bodde. Alla i en socken sökte sig till samma kyrka. Pietisten ingick istället  i en tro­endegemenskap. Medlemmarna menade att de hade riktiga gudsupplevelsen, man hade hand om "Guds sak" på jorden, och ju fler medlemmar man värvade desto mer utvidgades Guds rike. De "omvända" borde rädda andra människor från världen. Man menade att Gud talade till den enskilda människan genom de evangeliska texterna och uppmanade henne att bättra sig . Livet fick nu också en djupare mening. Kännetecknet på en rätt kristen var att han genom­gått en omvändelse och därigenom fått en sann tro på Gud. 
Omvändelsen och det nya liv som följde därav var det viktigaste för både präst och lekmän. Det räckte inte att vara "namnkristen" utan man skulle va­ra "verkligt kristen". Efter omvändelsen följde ett nytt liv, där man borde av­stå från världen och dess nöjen. Nöjen som dans, kortspel, teaterbesök och tobaksrökning betraktades som syndiga. En kristens liv skulle vara präglat av goda gärningar. Att följa moraliska regler blev viktigt. Den inre tron skulle visa sig i goda gärningar och den moraliskt goda människan hade högst anseende.

Tillsammans med andra "omvända" hade man andakter och bibelstudier.  Enligt pietismen skall svar på livets frågor sökas i bibeln. Vid mötena i hemmen (konventiklar) där man studerade bibeln, skulle man hjälpa och "uppbygga" varandra. När pietismen fick anhängare i Sverige kallades de till en början "läsare".

Den pietistiska kyrkosynen bröt mot synen på kyrkan som en allmännelig gemenskap, vilket innebär att alla människor är skapade av Gud och älskade av Gud. Den pietistiska kyrkosynen bygger på människor, som har en ge­mensam erfarenhet. De har genom en omvändelse blivit sanna kristna. De skiljer sig från "världens barn".
År 1726 utfärdade regeringen konventikelplakatet, som förbjöd sådana mö­ten, som ej kunde räknas som husandakter, med böter eller landsförvisning som straff. Konventikelplakatet kom att gälla till 1858. Prästerna uppmana­des också att kontrollera församlingsbornas kristendomskunskaper.

Ortodoxin var den dominerande formen av kristendom i Sverige under 1700-talet. Inte förrän på 1800-talet bröt pietismen på allvar sönder det enhetliga kyrkolivet i Sverige genom väckelserörelsernas framväxt.

Upplysningen

Tron på kunskapen  fick på allvar makt över sinnena på 1700-talet. Erfaren­heten sågs som kunskapskälla och förnuftet var vägledaren och förnuftets lagar var naturens lagar. Genom att upplysas om naturens lagar kan fred och framåtskridande uppnås, menade man. Man skulle göra slut på fördomar och okunnighet. Många filosofer (Text 30) blev inspirerade av Newton och andra stora vetenskapsmän och försökte få en naturlig förklaring till världens gång.

Under 1600- och 1700- talen hade stora framsteg gjorts inom naturvetenska­perna. Allt i naturen kunde nu förklaras, trodde man. Även om inte Guds existens längre var en självklarhet, var det vanligt att men menade att Gud hade skapat allt. Han styrde världen på ett rättvist och förnuftigt sätt, och han var en kärleksfull Fader. Upplysningsmänniskan hade svårt att förstå att människan var syndig och behövde frälsas. Att kalla Jesus Guds son var för många stötande, och han blev i stället en profet, och kristendomen en moral­lära. Det verkade dock finnas brister i Guds skapelse eftersom det fanns ont i världen.

Som nämnts dominerades svenskt kyrkoliv av ortodoxin under 1700-talet. Religiöst fritänkeri fanns vid hovet och i städerna hos den bildade ungdomen. Under Gustav III:s tid fick utlänningar religionsfrihet i landet. Judar fick nu rätt att bosätta sig på vissa platser i Sverige.

Upplysningstankarna kom också fram i predikningarna, som kunde handla om kreatursskötsel eller potatisodling t.ex.
Vidskepelsen skulle raderas ut. Gamla kyrkor revs och medeltidsmålningar överkalkades. Med upplysningstiden lades grunden till en humanare inställ­ning inom straffrätten och dess tillämpning. Redan på 1600-talet hade röster höjts mot häxbålen och på 1700-talet slutade de brinna.

Ledande filosofer och författare vid denna tid var Rousseau och Voltaire.

Rousseau (Text 31) (1712-1778) var fransk författare och filosof. Hans religiösa åskådning omfattade endast tron på Guds existens, själens fortlevande efter döden och på ett samvete, som kan vägleda människans moraliska hand­lande.

Voltaire (Text 32) (1694-1778), författare och filosof i Frankrike, menade att kyrkan representerade allt slags baksträveri, övertro, hyckleri, och var ett hinder för all sund mänsklig kulturutveckling. Han hade talrika meningsfränder bland det upplysta borgerskapet. Man lyckades så småningom skapa en sådan anti­kyrklig opinion att regeringen för att tillmötesgå den kände sig tvingad att upplösa jesuitorden, som varit den värsta nageln i ögat.

I upplysningstidens England hade Newton lagt grunden för den nya världs­bilden. Newton hade upptäckt tyngdlagen och kunde beskriva de lagar som, reglerar all rörelse på jorden och i rymden. Vetenskapsakademin i London, Royal Society utropade: "Allt är färdigt. Ingenting mer återstår att upptäcka!"
Newton ansåg att kristendomen överensstämde med förnuftet. The Reasonableness of Christianity hette en av hans böcker.

Sveriges störste vetenskapsman under 1700-talet var Carl von Linné. När han studerade blommornas och växternas liv så förstod han hur fantastiskt Skaparens verk var: "Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hissnade." Linné funderade också mycket över, varför det ibland gick illa för den gode men väl för den onde. Han drog dock slutsatsen att den allvetande guden straffar och belönar rättvist.

 

Reaktion mot upplysningens tankevärld

Under 1800-talets kulturströmning, som brukar kallas romantiken,betonas känslan, mystiken och den andliga erfarenheten. Man hyllar en högre verklighet, som inte kan fattas av vårt förstånd och erfarenhet, utan endast är åtkomlig för fantasin och intuitionen.

Panteismen kom att spela en roll för flera romantiska diktare och filosofer under 1800-talet. Gud och naturen är ett, och man kan där få en mystisk upplevelse av förening med det gudomliga. Det gudomliga finner man också i kärleken och konsten. Romantikerna hade också ett stort intresse för fosterlandet, historia och arkeologi.

Några tänkare av betydelse för eftervärlden

Kant

Vissa har ansett Immanuel Kant (Text 33) (d.1804) vara nyare tiden mest betydande filosof, andra har sett honom som ansvarig för senare tiders ateism, några menar att han har bromsat den moderna naturvetenskapliga utvecklingen. Det finns många åsikter om Kant. Här nämn endast det helt kort, som är av intresse för detta kyrkohistoriska sammanhang.

Kant ansåg att människan kan bilda sig allmängiltig kunskap med hjälp av sitt förstånd och sina erfarenheter. Men hon kan inte få någon allmängiltig kunskap som går utöver erfarenheten, t.ex. veta något om Guds existens, själen eller världens oändlighet eller ändlighet. Därmed är inte sagt att denna "transcendenta" värld inte existerar. Härvid påpekade han det ohållbara i upplysningens tro på förnuftets förmåga att fatta tillvarons hemligheter.

Kant grundade sin etik på en förnuftsprincip: "Du skall handla så att riktlinjen för ditt handlande kan uppställas som lag för alla." Kant menade att det etiska handlandet alltid är olustbetonat, och ju dygdigare man är desto mer har man bekämpat sina lustar, och desto olyckligare är man. För att de dyg­diga och olyckliga skall få kompensation och den omoraliske och lycklige skall få sitt straff så förutsätter Kant ett liv efter döden, och då måste man också förutsätta ett gudomligt väsen, menar han.

Upplysningen hade präglats av bl.a. en nyttomoral, men nu betonade Kant att bara den handling är god, som har sin grund i en god vilja, oavsett konsekvenserna.

Hegel

En annan intressant tänkare i detta kyrkohistoriska sammanhang är
Hegel(1770-1831) professor i Berlin, som behandlar något, som berör alla människor, människan som historisk varelse.

Enligt den pietistiska synen finns inte den verkliga verkligheten i den historiska föränderliga världen, utan den sanna verkligheten finns i ett himmelrike och skall sökas i bibeln. Den vardagliga verklighet människan lever i är av mindre värde, och hon skall sträva efter något bättre.

Hegel däremot menar att den sanna verkligheten är just den som delas av alla människor, d.v.s. den historiska verkligheten. Det är i denna historiska verk­lighet, som Gud uppenbarar sig i Jesus (Ordet vart kött), och i döden på kor­set (Gud själv delar människans villkor). I denna historiska verklighet ingår också en förväntan på framtiden (Jesu återkomst).

Den historiska bibelkritiken - utvecklingsläran

Den tyske teologen Friedrich Strauss väckte uppseende med sin bok "Jesu liv", då han menade att det var omöjligt att av källorna veta vem och hurudan den historiske Jesus hade varit, då evangelisterna inte hade varit ögonvittnen till Jesu handlingar och det låg en lång tidsrymd mellan händelserna och nedtecknandet. Men däremot fanns det ett evigt innehåll av sanning i de kristna idéerna.

Förutom den historiska bibelkritiken, kom också utvecklingsläran att undergräva bibelkristendomen, d.v.s. den kristendomstyp, som menade att bibeln kunde ge människorna upplysning om världens beskaffenhet och om hur de skulle bete sig under livets alla förhållanden. Man fick nu en möjlighet att ge en annan förklaring till människans utveckling. I Darwins utvecklingslära är människan inte längre universums centrum, på samma sätt som, enligt Copernicus, jorden inte var det, och människan är inte väsensskild från djuren.