Immanuel Kant.Text 33
Ur Grundläggning till sedernas metafysik, 1785
Man kan omöjligt tänka sig, att det skulle finnas något i hela världen, ja, överhuvudtaget också bortom denna värld, vilket skulle kunna anses som någonting alltigenom gott, utom en god vilja. Förstånd, kvickhet, omdömesförmåga och liknande om intellektuell begåvning vittnande egenskaper, vad de nu må kallas, eller sådana på temperament beroende egenskaper som mod, beslutsamhet och fasthet i föresatser äro otvivelaktigt goda och önskvärda i många avseenden, om den vilja, som skall använda dessa av naturen förlänade gåvor och vars härvid framträdande beskaffenhet kallas karaktär, icke själv är en god vilja. Med de av lyckan förlänade gåvorna förhåller det sig på enahanda sätt. makt, rikedom och ära, ja, även god hälsa och hela det välbefinnande och tillfredsställelse med det egna tillståndet, vilka bruka benämnas lycksalighet, skänka visserligen mod men alstra på samma gång också ofta övermod, där det ej finnes god vilja, som övervakar deras inverkan på själen och sålunda även sörjer för att handlingssättet blir det rätta och bestämmes av en allmänt ändamålsenlig princip. En förnuftig och opartisk iakttagare kan för övrigt aldrig behagligt beröras av att se en oavbruten framgång för en person, som icke prydes av
något drag av en ren och god vilja, varför således den goda viljan synes utgöra ett oundgängligt villkor även för att en människa skall befinnas värdig att vara lycklig.
Den goda viljan är ej god på grund av vad den uträttar eller åstadkommer, den är ej god emedan den besitter skicklighet i att uppnå ett eller annat mål utan endast genom själva viljandet, dvs. den är i sig själv god; och för sig själv beryktad är den värd att skattas ojämförligt mycket högre än allt vad den skulle kunna uträtta i någon böjelses tjänst, ja, om man så vill för alla böjelser tillsammans.