Rousseau. Text 31
Jag vet ingen värdigare hyllning att skänka gudomen än den stumma beundran, som betraktandet av dess verk inger. Jag förstår, att stadsborna, som endast ser väggar, gator och brott, kan vara svaga i tron, men jag kan inte förstå, hur lantborna, och i synnerhet de som bor ensligt, kan undgå att tro. Hur kommer det sig, att deras själar inte hundra gånger om dagen lyfter sig i hänryckning upp till skaparen av dessa under, som slår dem med häpnad? Vad mig beträffar har det sedan länge framför allt varit morgnarna, när jag är matt efter nattens sömnlöshet, som min själ brukat svinga sig upp till dessa höjder, där den inte behöver trötta ut sig med att tänka. Men för detta fordras, att mina ögon får glädja sig åt naturens hänförande skådespel. När jag är inne i min kammare, är mina böner mera sällsynta och slätstrukna, men när jag ser ett vackert landskap, känner jag mig rörd utan att kunna säga varför. Jag har läst någonstans om en klok biskop, som vid en visitation i sitt stift träffade en gammal gumma, vilken, när hon skulle be, endast kunde säga: "Å!" Han sade till henne: "Kära mor, fortsätt att be så; den bönen är mera värd än alla våra tillsammans." Denna den bästa bönen är också min.
(Ur Confessiones, sv. Bekännelser)