Petismen. Text 29
Pietistens syn på dans
Vad nu själva den frågan angår, om den nuförtiden vanliga dansen i sig själv ovillkorligen är synd, då är jag fullkomligt övertygad därom, att man måste besvara den frågan med ja. . . Således är dansen icke blott en dödssynd för prästerna, som därigenom vanhedrar sitt ämbete, utan en synd även för alla utan åtskillnad.
Mina skäl att så bedöma dansen är följande: 1. Grundregeln för allt vårt handlande måste vara: Vare sig I äten eller dricken eller vadhelst annat I gören. så gören allt till Guds äran (1 Kor. 10: 31). Mot detta strider uppenbarligen dansen, varigenom ingen förnuftig människa tror sig vinna ära inför Gud och varvid endast köttets lust sökes eller tillfredsställes. . . Jag lämnar åt varje förnuftig människa att besinna, om inte dansen ger det största tillfället till synd.
(Francke, professor i Halle, död 1717)
Omvändelse
När blev du en sann rättskaffens kristen? På vilket sätt blev du det? Har du någonsin genomgått en riktig botkamp? Har någon varit med om det, så lär sådant säkert icke mött och vederfarits honom likasom i drömmen, så att han icke skulle veta, vad som skett honom. Ack nej!
Om en sann hjärtats sinnesändring och omvändelse försiggått hos en människa, så vet hon väl tid och plats, då det skett, hon vet väl dentidsrymd, då det skett hos henne. Hon vet väl att ur Mt 9: säga: tote, tote = den gången, vid det tillfället, då satt en man vid tullhuset, och Kristus ropade på honom och sade till honom: Kom och följ mig! Men var och en måste vidare fråga sig: Har du också väl gått vidare i det påbörjade tillståndet? Hur har din andliga växt och förkovran varit från den stunden till nu?
(Ur Francke, Lectiones paraeneticae 1712)