Texter av Luther. Text 22
Utdrag ur Stora galaterbrevskommentaren 1531, Till den kristna adeln etc., Om kyrkans babyloniska fångenskap.
Luther tvivlar på att man får ett gott förhållande till Gud genom gärningar
Som munk försökte jag med all flit att leva efter ordensregelns föreskrift. Jag brukade bekänna och räkna upp alla mina synder, dock aldrig utan att först vara förkrossad, jag upprepade ofta min bikt och fullgjorde träget den bot, som ålades mig. Och likväl kunde mitt samvete aldrig få visshet, utan det var alltid i tvivelsmål och sade: Detta har du icke gjort rätt, du var icke tillräckligt förkrossad, detta utelämnade du vid bikten osv.
I det yttre var jag icke som andra människor, roffare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, utan jag iakttog kyskhet, lydnad och fattigdom, och vidare, fri som jag var från detta livets bekymmer, ägnade jag mig helt åt fastor. vakor, böner, mässläsning m. m. Men mitt i all denna helighet och självförtröstan närde jag en ständig misströstan och tvivel på, skräck för, hat och hädelse mot Gud.
(Ur Stora galaterbrevskommentaren 1531)
Luther ett par uttalanden om klostertiden
Det är sant, en from munk har jag varit och hållit mina ordensregler så strängt, att jag vågar säga: Har någonsin en munk kommit till himmelen genom munkliv, skulle också jag kommit dit.
Man lyckönskade - - - mig, då jag hade avlagt bekännelsen (munklöftena) - - till att jag nu var som ett oskyldigt barn, som kom rent ur dopet. Men det ville icke hålla streck, ty när en liten anfäktelse kom från död eller synd, föll jag igenom och fann varken dop eller munkväsen, som kunde hjälpa mig. Så hade jag nu sedan länge också förlorat Kristus och hans dop. Ty jag kände icke längre Kristus annat än som en sträng domare, som jag ville fly för och dock icke kunde undfly. Sammanfattat: ett kloster är ett helvete, där djävulen är abbot och prior, munkar och nunnor de fördömda själarna.
Luther om var kyrkan finns
Ty det man tror på är icke lekamligt eller synligt. Den yttre, romerska kyrkan ser vi alla, därför kan hon icke vara den rätta kyrkan, som tros, vilken är en menighet eller samling av heliga i tron. Men ingen ser, vem som är helig eller tror - - - Tecknen på vilka man kan märka, var denna kyrka finns i världen, är dopet, sakramenten och evangelium och icke Rom, den här eller den där orten. Ty där dopet och evangelium är, där skall ingen tvivla på att heliga finns, skulle det bara vara idel barn i vaggan.
(Ur Resolutio --- de potestate papae, 1519)
Varest alltså Ordet och sakramenten i och för sig äro för handen, där är den heliga kyrkan, även om Antikrist regerar där.
(Ur Stora galaterbrevskommentaren 1531)
Luther om vem som är präst
Man har funnit på att kalla påvar, biskopar, präster och klosterfolk, det andliga ståndet, men furstar, herrar, hantverkare och jordbrukare det världsliga ståndet, vilket ju är ett ganska finurligt påhitt och hyckleri. Dock må ingen låta skrämma sig därav, och det av följande skäl. Alla kristna tillhöra nämligen i verkligheten det andliga ståndet, och det finnes ingen annan skillnad dem emellan, än den som följer av ämbetet allena, såsom Paulus säger i I Kor. 12:12 ff., att vi alla tillsammans äro en kropp, men varje lem dock har sin särskilda gärning, varmed den tjänar de andra. Allt detta kommer sig därav, att vi hava ett dop, ett evangelium, en tro och äro som kristna likställda. Ty dopet, evangelium och tron de allena göra ett andligt och kristet folk.
Följaktligen bliva vi allesamman genom dopet vigda till präster, såsom Petrus säger i sitt första brev (2: 9): "I ären ett konungsligt prästerskap och ett prästerligt konungadöme"; och Johannes i Uppenb. (5: 10): "Du har genom ditt blod gjort oss till präster och konungar." Ty om vi icke hade en högre vigning, än den som påven eller biskopen giver, så skulle aldrig genom påvens och biskopens vigning skapas en präst. Ej heller kunde han förrätta mässa eller predika eller giva avlösning.
Därför innebär biskopens vigning ingenting annat, än om han i hela församlingens namn toge en ur hopen - som alla äga lika makt och befallde honom att utöva denna makt å alla de andras vägnar.
Eller för att uttrycka mig ännu tydligare - ifall en liten hop fromma kristna lekmän bleve tillfångatagen och försatt i en ödemark, och den där icke hade hos sig någon av biskop vigd präst, men enades om att utvälja en ur sin mitt, han månde vara av äkta börd eller icke, och anförtrodde honom ämbetet att döpa, hålla mässa, giva avlösning och predika, så skulle han sannerligen vara lika god präst, som om alla biskopar och påvar hade vigt honom.
(Ur Till den kristna adeln etc.)
Härav följer, att den som ej predikar ordet, ehuru det just är härtill han blivit kallad av kyrkan, ingalunda är präst, och att prästvigningens sakrament ej kan vara något annat än en viss form för val av predikant i kyrkan. - -
Ordets tjänst är det, som gör prästen och biskopen. Försåvitt vi sålunda kunna lära av Skriften, kan jag, då det, som vi kalla prästämbete, endast är en tjänst, rakt ej inse, varför ej den, som en gång blivit präst, ej åter skulle kunna bli lekman, då han ej är olika lekmannen genom något annat än genom sin tjänst.
(Ur Om kyrkans babyloniska fångenskap)