Stockholms blodbad. Text 21
Om morgonen därnäst efter som var åttonde dagen näst efter allhelgonadag, lät konungen blåsa om med trumpeten och lät utropa att ingen skulle gå ut av sitt hus, utan alla skulle bliva där inne där de voro. Och vid middagstid lät han leda biskopen i Skara och biskopen i Strängnäs med de riddare och riddersmäns män och borgare som han hade fånga låtit ut på Stora torget till att låta där avliva dem. Och då de så voro komna på torget och stodo i ringen, stodo några av konungens råd uppe i burspråket. Nils Lycke hade ordet till folket, som då på torget stod och bad att de icke skulle förfäras över det straff som där skedde. Ty konunglig Majestät (sade han) haver så högeligen vordit bedin och tillkravd till sâdant straff av ärkebiskop Gustaf, den där hade stått tre resor på sina knän och bedit och begärat att den orätt han lidit hade måtte straffad varda, och mycket annat sådant gav han före, där han ville ursaka (ursäkta) konungen med. Då ropade biskop Vincentius honom under ögonen och sade att han icke sade sanningen, utan hans konung handlade med lögn och förräderi emot de svenske män, och begärde han att de andra måtte få en dom för sig, och veta för vad de skola dö. Och talade han mäktiga hårda ord emot konungen och sade, att Gud skulle hämnas över sådant övervåld och orätt. - - Och så blev då biskop Matts i Strängnäs rätt utanför rådstugan först avhuggen och hans huvud lades emellan hans ben, det ingen av de andra skedde. Hade ock ingen av de svenske sedan det kom till dagtingan så mycket lagt sig ut för konung Kristiern som biskop Matts. Och det hade varit omöjligt att konungen skulle hava främjat sin vilja här i riket, hade icke biskop Matts varit. Men där blev han lönt för. Därnäst blev biskop Vincentius avhuggen.
Men annan dagen därefter blev Kätil Skrivare avhuggen och sex eller åtta andra med honom. Och blevo de döda kropparna liggandes på torget ifrån torsdagen intill lördagen. Och var det en ynklig och jämmerlig syn, huru bloden med vatten och träck, som så års vara plägar, lopp i rännstenarna ned av torget. Ja, det var ett gräsligt och obarmhärtigt mord, så att aldrig av någon furste som kristet namn haver burit, är sådant förr skett, där en haver så med ett berått och betänkt mod gått till och låtit dräpa så många
människor, utan dom, emot sina egna eder, brev och insegel. Och haver konung Kristiern icke allenast dräpit dem till kroppen utan ock så mycket honom stod till görandes till själen med, i det de så oförvarandes kommo om halsen och icke måtte få någon klerk, som dem något undervisa måtte, till deras själars salighet, det man dock uppenbara mördare, tjuvar och rövare i deras yttersta förgynna (förunna) plägar, ändå kroppen varder fördärvad, må dock själen behållen varda. Men konung Kristiern var icke så till sinnes, utan han ville fördärva både liv och själ, och gav ingen tillfälle till att något betänka sig till sin död, utan lät en stor part av dem taga av deras hus där de voro på deras arbete och intet ont förmodade sig (förmodade) och förd strax på torget och lät hugga halsen av dem, som det skedde med Lambrekt Bårdskärare, den där stod och rakade, då han blev tagen och förd på torget, och Lasse Hass som stod på torget ibland konungens knektar och såg däruppå, huru de andra rättades och grät däröver. Därför blev han inryckt i ringen och blev avhuggen. Och korteliga sägandes, alla kommo de obetänkt här om halsen, efter där gick ingen dom före, som ske borde. Och så dräpa både liv och själ är ett gräsligt mord, när det rätt besinnat varder. Så lät då konungen upptända en stor eld om lördagen på Södermalm och lät så släpa de döda kropparna därut och bränna dem upp. Lät så uppgräva herr Stens döda lekamen, som mer än ett halvt år hade legat i jorden med ett spätt barn och lät dem ock med de andra uppbrännas. Herr Mårten Jonson prebendatun (innehavare av kyrklig inkomst) i Stockholm var tillförne av jordcn uppgraven och det gjorde ärkebiskopen. Så vordo nu alla dessa brända såsom bannsmän, efter det de hade varit ärkebiskopen emot och samtyckt att hans slott vart nederbrutet. Men intet räknade konung Kristiern dem för bannsmän, när de hyllade honom för sin konung. Icke heller räknades biskop Vincentius och biskop Matts för bannsmän då de med ärkebiskopen krönte honom. Men de skulle brännas som bannsmän. Dock Gud haver sådant intet förgätit. Då nu borgarna så avhuggna voro, vordo alla deras nycklar tagna ifrån deras hustrur och blev där guld, silver, penningar...
och alla bästa varor uttagna, såsom förbrutet gods, ändå att ingen dom var därom gången. Och hustrurna skulle då behålla husen på sin part. Och sedan denna förra avhuggningen skedd var, blevo många avhuggna, ibland vilka var Olof Valram och Erland Esbjörnson. Men de som på Stora torget i galgen dag från dag hängde voro, visste man icke rättsligt tal uppå. Ty galgen var ofta full och sällan tom. Och de som hängde voro, voro mest av de herremäns tjänare som avhuggna blevo, och många blevo upphängda med stövlar och sporrar, som de kommo inridandes i staden, så utav hästen och i galgen, det ganska gräsligt var.
Då nu sådant gruvligt mord i Stockholm skett var, hade konung Kristiern bud till Finland, och lät göra där sammaledes.
När konung Kristiern hade allt beställt i Stockholm med ämbeten och befallningsmän, som han på den tid beställa ville, gjorde han sig redo till att draga över land och till Danmark igen. Och allestädes där han i städerna komma skulle, restes galge upp på torget. Där var Claes Holst kapten för. Han blev ock själv efter konungens befallning upphängd i Söderköping i den galge han hade uppresa låtit, och hans egen skrivare med honom, och en av hans tjänare hängdes i Linköping och höll där sin jul. Därefter kom han till Vadstena och lät där kvartera Sven Hök och Peder Smed. Och när han kom till Jönköping, lät han där avhugga Lindorm Ribbing och några andra. Besynnerliga (särskilt) lät han där avhugga tu barn av Ribbings släkt. Det ena var vid åtta år, det andra fyra eller sex år gammalt. Därefter kom han till Nydala kloster. Där betalade han så härbärget, att han lät dränka abboten med några av hans bröder. På det sista kom han då till Danmark igen. Och var denna hans resa ifrån Stockholm och Danmark sådan, att alltid till vad stad han kom, där måste ju någon låta livet till. Så att var och en förståndig man väl märka måtte, att svenska män en plåga vara skulle och ett ris där Gud dem med straffa ville. Men lovad vare Gud i evighet, som haver kastat detta riset i elden.
(Ur Olaus Petri En swensk cröneka)